Happy Together

[I]Happy Together[/I] är knappast någon dejtingfilm för unga, romantiska bögar. Snarare en film för bittra gamla kulturpuggor som jag -- som längtar tillbaka till tiden då homosexuella på film ofelbart innebar en orgie i självhat, omöjlig kärlek och ett oundvikligt nedstigande i förneding och mörker. För, hur det nu är, visst är Fassbinder alltid intressantare än, säg, [I]Ute eller inte[/I]? Fast oavsett sexualitet eller intresse för det tragiska, så är [I]Happy Together[/I] en film du ska se. All heder åt distributören som dammar av den här gamla Wong Kar-Wai rullen från 1997 som en sorts teaser inför premiären av regissörens nya film [I]2046[/I]. En intelligent marknadsföringsåtgärd, framför allt efter att Kar-Wai blev folkkär i de svenska artfilmkretsarna efter sin förra film [I]In the Mood for Love[/I]. I [I]Happy Together[/I] får dock publiken möta en lite yvigare regissör, framför allt kanske eftersom han är kanaliserad genom en yngre och spretigare version av fotografen och ständige samarbetspartnern Christopher Doyle. Istället för den nästan meditativa stillheten och stilistiken i [I]In the Mood for Love[/I] är det lite mer cinematografisk muskeluppvisning här -- med hopp mellan färg och svartvit, och olika grovkorniga filmkvaliteter -- kanske är bildspråket den del av filmen som känns mest sent 90-tal. Storyn är annars både tidlös och tragisk. Två bögar från Hongkong reser till Brasilien för att börja om på nytt. Och kanske leta efter ett vattenfall. I vilket fall, att resa bort förändrar inget i deras i grunden destruktiva förhållande. De kan inte leva ihop, men deras spår korsas hela tiden, de möts på nytt och dras till varandra, trots att deras liv tillsammans för varje gång blir allt mer nedbrytande. Deras kärlek vägs mot det köttsliga begäret, och det verkar omöjligt att kombinera de två. Eller för att uttrycka det i klarspråk, ett förhållande med en trogen bög och en som hela tiden knullar runt, funkar inte så bra. Som så ofta hos Kar-Wai är det mindre storyn, och mer gestaltandet som är det viktiga. Sättet som han varierar berättandet, bildspråket, färger och klipp på. Och så förstås enstaka otroligt vackra scener. De två männen som dansar tango i ett risigt kök. Eller en sammanbiten Tony Leung som gör deprimerade poser på en liten båt i Buenos Aires hamn. Som helhet är [I]Happy Together[/I] trots sitt namn, en av de mest bitterljuvt ödesmättade och olyckliga kärlekshistorier jag sett på film.