Happy, Texas

Om det inte vore för att Brian Chapman var död skulle det inte innebära en större överraskning om hans Monty Python-militär kom in i höger bildkant och utropade: This is too silly! Stop this scene immediately! Visst, förväxlingskomedin påbjuder som sådan en stor tolerans hos publiken men [I]Happy, Texas[/I] ligger ändå farligt nära den komik som brukar roa de som åker 50 mil i buss för att se Ulf Brunnberg springa ut och in genom dörrar på en privatteater. Det käcka soundtracket låter mig tidigt ana ugglor i mossen och när det snart framgår att filmen dessutom hämtar sin grundproblematik i att huvudpersonerna låtsas vara bögar, känns publikfrieriet lite väl påfrestande tydligt och trendkänsligt. Salongsfähig homosexualitet verkar vara en given krydda just nu i den amerikanska medelvägsfilmen. Här är det Jeremy Northam (annars sedd i klart mindre flamsiga filmer som [I]En idealisk äkta man[/I] och David Mamets [I]Fallet Winslow[/I]) och Steve Zahn som via sina rollfigurer, de förrymda brottslingarna Harry och Wayne, tvingas agera bögar i ett litet Texas-samhälle kallat Happy. Den närmaste orsaken till detta är att de stulit en husbil som tillhör ett ambulerande bögpar som engagerats för att arrangera stadens skönhetstävling. Och eftersom Happys bank verkar lättrånad låter de tu spelet gå vidare. Det skulle inte vara svårt att räkna upp minst 99 andra mindre komplicerade sätt att råna en bondbank. Men det här handlar självklart inte om trovärdighet - den skrev vi bort i kontraktet som upprättades redan vid de pastellfärgade förtexterna - utan om att filmmakarna har fått en tokig idé och hoppats på att kunna montera in den i en gammaldags ruffel och båg-historia i stil med [I]I hetaste laget[/I]. Och visst, de har till viss del lyckats, men detta enbart tack vare två mycket goda skådespelare som tillfört lite klass och närvaro. Nej, jag tänker inte på Steve Zahn som underligt nog fick skådespelarpris i Sundance för sin övertydligt ritade buffel, utan på Jeremy Northam, som verkligen visar att han kan slänga sig mellan genrer och filmnationer utan att missa en takt och, kanske främst, William H Macy som likt många tidigare gånger lyckas ge djup åt en lätt skissad figur. Ãrad vare denne man. Hans förlorar-register torde vara längre än Öresundsbron.