Sedan jag såg Todd Solondz suveräna Welcome to the Dollhouse, har jag gått runt med en märklig slags magknip i väntan på Happiness. Det finns inte något värre än att höra en futtig produktion av ett band som man vet är enastående eller upptäcka att ett trevligt sällskap plötsligt drabbas av akut hjärnsläpp.
Men Happiness är sällsynt, på riktigt och storsint. Happiness är sådär, vansinnigt nog, en sällsynt bittersöt och mänsklig film som aldrig blir banal eller högtravande. Den finns någonstans vid sidan av dig vare sig du vill det eller inte, och Solondz, som även har skrivit filmens manus, har den där självklart raka tonen i dialogen. Han har en oerhörd skärpa i karaktärsteckningen och ett träffsäkert formspråk som antingen gör en förargad eller förstummad. Jag blir bara kär.
Men glädjen vi möter i Happiness, klingar lika falskt som den på ytan inbjudande vardagsskildringen i Welcome to the Dollhouse. Personerna vi möter i Happiness är till lika delar dysfunktionella idioter som storartat varma personer, de är sympatiska, fega, fula och charmerande och Todd Solondz kretsar runt dem tills det inte finns så många fler vinklar att täcka upp.
Det finns inget givet svar till varför systrarna som vi möter har hamnat på diametralt olika platser i livet. Jag vågar inte ens tänka på varför det är fascinerande att se Joy, den mest neurotiska av dem, spelad av en övertygande Jane Adams, ständigt misslyckas och förnedra sig själv. Ännu mindre kan jag greppa varför jag tycker att den överviktige kontorsarbetaren (Philip Seymour Hoffman), som ringer obscena snusk-samtal till sin ouppnåeliga granne, verkar rätt hygglig. Att pappan i familjen (charmören Ben Gazzara) vill dra sig undan och leva ett pensionärsliv i eremitage i Florida, känns bara rimligt. Det finns ingen förståelse för den blundande karriärssystern (Cynthia Stevenson), och det finns ingen nåd för hennes vetenskaplige man som får ståkuk av sin sons klasskamrater. Men dom finns där, och dom gör det vare sig man vill det eller inte. Solondz gör det aldrig enkelt, utan skildrar verkligheten precis så komplex som den är. Istället för att döma, eller låta en plattfotad ondska eller hjärtformad kärlek smyga förbi i kulisserna, tvingar han oss att krypa nära även det som är mest motbjudande eller ljuvt och bräckligt.
Trots att Solondz har uppbackning av producenter som arbetat med bland annat Ang Lee, Hal Hartley och Larry Clark och att han med Happiness kommer att göra sitt publika genombrott, har han haft problem med filmens distribution i sitt eget hemland. Men tyvärr är det ju så, att det oftast är lättare att låta bli att skriva eller riffa eller snacka, ja, åtminstone att göra film, om man har något vettigt att säga. Men det är tur att Todd Solondz orkar och att Happiness finns, så att man kan sitta med en trygg och förenklande tabloidkultur och slappna av till en kärringmoraliserande bekännelseshow på TV, och fatta vidden av vad man går miste om. Det är alldeles för sällan som det finns tid, plats, eller mod för dem som redan har vågat allt.Happiness
Skådespelare:
Regi:
