Hämnden är ljuv

Den som anser att trovärdighet är en viktig dramaturgisk byggsten bör akta sig noga för att se denna film. Hela historien är så till den milda grad konstruerad att man inte kan sluta sig till annat än att det senaste decenniets kanske mest brukade genre, den romantiska komedin, nu skulle tjäna på några års välbehövlig vila. Astronomer som med teleskop söker efter supernovor klockan tolv på dagen och andra dumheter är illa nog, men man måste nog vara allvarligt nerdrogad för att bli övertygad när USAs lilla solstråle Meg Ryan, försöker spela en tuff, svärande, avantgardistisk motorcykelburen konstnär med hämndbegär. Så pass vig är inte Ryans repertoar, helt enkelt.Maggie, som hon heter, har blivit sviken av sin franske älskare (Karyo) vilken nu istället ger astronomen Sams före detta flickvän multipla orgasmer (fransmän är ju bra på sådant). Sam och Maggie slår ihop sina påsar och spinner en djävulsk intrig för att göra livet surt för det svekfulla paret. Det är lite svårt att känna sympati för någon av huvudpersonerna, inte bara för att de verkar vara hämtade från ett hem för mycket, mycket nervösa människor, utan även för att de är så vagt tecknade. Den enda anledningen som står att finna till att de beter sig som de gör, torde vara att Hollywood lider fatal brist på idéer och logiskt tänkande -- ett faktum som vi i och för sig blivit vana vid. Till regissören Griffin Dunnes (som själv agerat i ett otal komedier, och gjort det väl) fördel ska ändå nämnas att han faktiskt har lyckats ge styckets europeiske hingst ett visst mått av substans och nyansering. Men, nej, det här är bara dumt.