Gryningsland

Roger Wilson 13:54 4 Apr 2002
[I]Gryningsland[/I] är en psykologisk thriller utan spänning. Då och då kan man faktiskt tro att filmen är gjord som en parodi över den typ av medioker och riktningslös svensk film som främst gjordes på 60- och 70-talen. Men för det allra mesta är den för tom och innehållslös att ens kunna skratta åt. Handlingen är skissartad, och långt ifrån originell. Kim Bodnia och Maria Bonnevie spelar ett par som lever ett lugnt och stillsamt liv i en röd stuga med vita knutar. De fördriver dagarna med att ha sex, plantera granar och lära den döve grannpojken att fiska. Men så dyker en kompis från förr upp, en person från mannens kriminella förflutna som vill kräva in en tjänst. Mikael Persbrandt spelar kompisen, en man med psykopatdrag och en död hund i bagageluckan på bilen. Så långt är allt klart. Men knappast mer. För historien utvecklas inte. Ingen av karaktärerna fördjupas, eller får ens någon historia eller bakgrund. De uttömmande dialogerna går istället i stil med: -Nej men nu minns jag. Du var knäpp. -Ja. -Ja. På något vackert vis. -Ja, jag var nog lite knäpp. -Jag kan sakna det där ibland. Det där knäppa. Alla ansatser till djupare samtal än så strandar i intet. Döda hundar begravs och grävs upp igen. Någon dansar klädd i kalsonger mitt i natten i skenet av billyktor. Man lägger om taket, simmar lite i sjön och mår rätt dåligt. Tystnaden och pauserna har säkert som avsikt att bygga upp en gastkramande spänning hos åskådaren. Jag får snarare känslan av att någon glömde kvar halva manuset på kontoret när det var dags för inspelning. Alternativt att någon anstränger sig väldigt mycket för att plocka artypoäng. Bodnia och Persbrandt lyckas ha tillräckligt mycket pondus för att upprätthålla ett visst intresse för vad som händer på duken, trots att man inte riktigt vet, och definitivt inte bryr sig om vad de sysslar med. Maria Bonnevie tittar mest tomt ut i luften framför sig, medan hennes bröst exponeras nästan lika frikostigt som i en annan norsk film, [I]Jag är Dina[/I]. Å andra sidan bjuds vi, som någon form av jämställdhetssträvan kanske, på en extrem och ganska olustig närbild av Mikael Persbrandts kön. Men inget kan ändå få känslan av en arbetsskiss att försvinna. Några spridda scener i något som är ett test inför en riktig film. En stilövning som ingen betalande biopublik ska behöva uthärda i onödan. Premiär 5 april.
Skådespelare: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner