Grosse Pointe Blank - även en lönnmördare behöver en träff ibland

Martin Q. Blank är professionell mördare med vissa, men inte många, skrupler. När han råkar trampa in på en lätt sociopatisk kollegas domäner får han såväl denne (Dan Aykroyd) som, i förlängningen, andra mördare efter sig. Detta samtidigt som han ska avsluta ett kontrakt i sin uppväxts förort där det stundar en high shool-reunion -- vilket också tvingar honom att konfrontera den flickvän som han tio år tidigare övergav inför skolans avslutningdans. Snårigt, sa Bull. Det finns filmer som uppmanar till eftertanke och de finns de som får dig att ge dig ut på shoppingrunda. Detta är ett exempel på det sistnämnda. Aldrig har så många av mina favoritartisters verk trängts på ett och samma ljudband: Pixies, Faith No More, Specials, David Bowie, Clash, Echo and the Bunnymen med flera; att påstå att mitt 80-tal passerade revy vore en underdrift. Och eftersom merparten av dem spelades in innan CDn blev var mans egendom, och jag nu förpassat vinylspelaren till vinden, blev filmens påverkan en dyr historia. Flirten med 60-talsgenerationen är uppenbar och naturligtvis uppsåtlig - och menad att dra oss längre in i denna komedi än den egentligen är värd - men resultatet blev snarare att jag bitvis tappade kontakt med dialog och bild för att istället sitta och nynna och minnas. Men när den värsta nostalgin lade sig uppenbarade sig faktiskt en riktigt underhållande och udda historia. Och detta till stor del tack vare den alltid energiske och karismatiske John Cusack. Han gjorde Stephen Frears The Grifters mycket njutbar och hans insats i huvudrollen i Kulregn över Broadway var över all kritik. Cusacks förvaltar sina one-liners väl (vilka han också har varit med att skriva) och är precis så mentalt tiltad som en mördare i en lätt absurd komedi bör vara. Allra bäst är Blanks sessioner hos sin självklart vettskrämde psykoterapeut, spelad av en annan favorit, Alan Arkin, som helt mot sin vilja får ta del av detaljrika referat från Blanks yrkesliv. Men det ligger, i en Hollywood-produktion likt denna, ett inneboende etiskt, och inte minst ett sponsor-, problem i att skildra en mördare på detta uppsluppna vis och därför var det bara en tidsfråga när avbönen skulle komma. Den är dock inte alltför skrymmande men gör ändå, tillsammans med den trötta upplösningen där inspiration och fantasi övergår i transpiration och skottdueller, att filmen tappar både fart och spänst. Men fram tills dess är det ren underhållning.