Grizzly Man är inte en dokumentär om björnar och vildmarksaktivism. Marknadsföringen är direkt missvisande: den enda varningen om vad som komma skall ligger i regissörens namn. Är man inte bekant med Werner Herzogs värld kan överraskningen bli ganska obehaglig, för som han säger i filmen: "I believe the common denominator of the universe is not harmony, but chaos, hostility and violence".
Porträttet av den välmenande, omogna och trasiga grizzlyfanatikern Timothy Treadwell vacklar inledningsvis på gränsen till socialpornografi. Någon påpekar att killen antagligen överlevde så länge bland björnarna för att de trodde att han var sinnessjuk. I mitt stilla sinne håller jag med. Men Herzog doserar sitt material skickligt och sympatin för den ömsom gnällige, ömsom överentusiastiske huvudpersonen ökar. Snart känns hans lyriska tafsande på färskt björnbajs nästan naturligt. "I can feel the poop! It was just inside her!" handlar om att vilja komma in i en värld som inte är människornas. Publikens inledande, generade förakt för mannen som jollrar "I love you" till ett döende bi är nödvändigt. Det illustrerar hur mycket Treadwell behövde ett sammanhang där han inte var en outsider.
Herzog attraherades antagligen av Treadwells sätt att konstruera sin nya identitet - filmen. "What really destroyed him is that he did not get that job on Cheers", berättar Treadwells far gravallvarligt om sonens passioner. I vildmarken filmade Treadwell sina fem sista expeditioner, med sig själv i huvudrollen och vilddjuren som disneyfierade kompisar. Han spelar in otal timmar pratig videodagbok, snackar relationer med en utmattad alfa-grizzly och Rambo-ränner i skogen. Programmet han föreställer sig i sin inre tv framstår som en blandning av Steve Irwins Crocodile Hunter och Oprah.
När Treadwell och hans flickvän i oktober 2003 till sist blev slitna i stycken och uppätna rullade kameran fortfarande. Herzog har haft tillgång till allt material (men avstår från dödskampen) och antyder att tragedin kan ha varit ett slags missriktat, självglorifierande självmord. Treadwells försök att regissera och fiktionalisera sitt liv interagerar fenomenalt med den lyhörde filmmakarens sympati för driften att konstruera nya verkligheter. Det är ingen rolig historia, men den väcker sanslöst intressanta frågor.Skådespelare:
Regi:
