Grinchen (med röst av Benedict Cumberbatch) är en ensam figur som bor i en urgröpt klippa en liten bit utanför Vemdalen. Så länge han kan minnas hatar han julen och gör allt för att slippa vara delaktig i Vemlingarnas vämjeliga firande. Men i år är det annorlunda. Det har från politiskt håll beslutats att julen ska firas tredubbelt. Och när en ”hundra gånger” så stor gran fraktas in med helikopter kommer inte ens Grinchen undan. Måttet är nu rågat och han beslutar sig för att göra sig av med den där evinnerliga julen för gott.
Dr. Seuss barnbok How the Grinch stole the christmas har sedan den gavs ut 1957 varit ett återkommande glädjeämne för stora som små lagom till jul. Men det är i USA. Här i Sverige har vi knappast en lika nära relation med den illamåendegröna utbölingen. Han är snarare en något märkligkuriosa från det stora landet på andra sidan pölen, en tradition i stil med Macy’s thanksgiving parade: det är något vi känner till, men också något som det kan vara svårt att relatera till som svensk åskådare. Seuss (som egentligen hette Theodor Seuss Geisel) skrev boken som en protest mot vad han uppfattade som en kommersialisering av julen, men den ibland vulgärt aristokratiska attityd som Grinchen anlägger när han ser ner på Vemlingarnas seder och riter är idag mer skrattretande än ögonöppnande. Det budskap som Seuss ville förmedla är hopplöst utplånat i den här hyperkommersiella produkten som bokstavligt talat vill sälja julglädje till sin publik.
Finns det julfilmer idag vars främsta mål inte är att stimulera julhandeln? Om du vill köpa lite billig julkänsla är Grinchen ett fullgott alternativ. Animationen är stormvacker och det raska, roliga berättandet lämpar sig bra för en mysig stund med hela familjen.
