Det var kanske svårt att förutspå när han låg och var vansinnigt gullig i bagageluckan på en bil i Out of sight. Men nu har George Clooney på något sätt avancerat till toppen av Bill O'Reillys hitlist. Även om idén om ett "kulturkrig" mellan Hollywood och den amerikanska administrationen i bästa fall bygger på roande missuppfattningar om medieindustrins motiv, så är tidpunkten i alla fall väl vald. Två vänsterliberala Clooney-filmer under samma vinter, en om geopolitik, en om McCarthy-andan. Syriana, med Clooney som plufsig CIA-agent, är regisserad av Traffic-skaparen Stephen Gaghan och precis som Traffic en invecklad strukturfilm med en hel näve huvudroller. Clooneys mellanösternagent som närmar sig pensionsdags. Alexander Siddig som emirson i någon icke namngiven arabstat. Jeffrey Wright som skrupelfri Washington-advokat. Och så Matt Damon som streberartad ung energianalytiker, den enda i en utmärkt ensemble som har lite svårt att växa i den stora kostymen. Vad han än tar på sig ser han ut att vilja gå på baseball och dricka coca cola.
Med tanke på hur peak oil och USA:s oljepolitik invaderat kulturdebatten är det nästan märkligt att ingen gjort den här filmen förut. Tonen påminner om det tidiga 70-talets politiska thrillers, men det är faktiskt mindre folkligt. Faktum är att Gaghan riskerar att hamna i intellektuell show off när han utan att blinka förutsätter att tittaren är noga inläst på Mohammed Mossadeq och genast genomskådar lömska geopolitiska manövrar. Man ska såklart vara glad att Syriana inte dummar ner sitt ämne. Men resultatet blir att den är betydligt mer intressant som systemfilm än som karaktärsstudie.
Tvärtom är det med Good night and good luck, Clooneys stundtals lysande filmatisering av bataljerna mellan Wisconsin-senatorn Joseph McCarthy och inflytelserike tv-journalisten Edward R Murrow i mitten på 50-talet. I stället för det collageartade upplägget i Syriana är Good night kompakt och dämpad. Nästan hela filmen utspelar sig under/före/efter sändning, alternativt i sittningar där en arkiverad McCarthy får spela sig själv. Ett grepp som faktiskt fungerar. Jag vet inte om jag tycker filmen känns särskilt tung som ideologidokument (den är om inte annat för kort), men i varje halsbloss, varje Blue Note-stycke och varje exakt kostymsnitt kommer man förbluffande nära något slags redaktionell vardag. Eller åtminstone den romantiska bild som Clooney bär nära sitt hjärta (hans pappa var broadcast-man). I en nyckelscen håller Murrow (David Strathairn) ett bistert tal om sensationalism och integritetslöshet som för tankarna till Quiz show. Men det är inte för eposkicken eller de stora känsloutspelen man ska se Good night. Det är funktionell journalistporr för oss som tycker att det var lite vackrare när tv-ankare kunde citera långa passager ur Julius Ceasar när det behövs.Skådespelare:
Regi:
