David Fincher var bara 30 när han långfilmsdebuterade med Alien 3.
Än mindre imponerade var den färdiga filmen, en krock mellan visionär- och studiovilja som intill svengelska The Girl with the Dragon Tattoo får det att verka som att Fincher spelar sämre med säkra kort. Så varför fortsätta att rota i flygplatsens pockethörna med en filmatisering av Gillian Flynns Gone Girl? Författarinnan har gjort ett manus av sin egen bästsäljare, ett dimmigt Missourimysterium som följer den avdankade journalisten Nick Dunne (Affleck). På sin femte bröllopsdag kommer han hem till ett tomt hus, där oroväckande spår tyder på att hans fru Amy (Pike) har försvunnit under våldsamma omständigheter. Kidnappning? Eller än värre: mord? Rädslan övergår i desperation, omgivningens sympati i misstankar.
Redan från start avverkas scener som sidor. Förtexterna hinner knappt läsas, rytmen håller i sig i ett andfått men kontrollerat samspel mellan korta och bestämda kamerarörelser, rappa in- och uttoningar. Även repliker justeras efter berättandets BPM och blir som en vaggande skräckvisa till Trent Reznors och Atticus Ross hypnotiska musik. Rutinerat vallas publiken genom småstadsidyllens disiga bakgårdar. Den sekretessbelagda twisten, den stora chockvändningen halvvägs in som alla miljoner läsare redan känner till, får den sadistiska omkullkastningen av bröllopsklädda tårtfigurer att utvecklas till en fnissig djupdykning i dumburkskultur. Här vinner bäst historia och det är tittarna som avgör sanningen.
Ben Affleck gör en konst av att bära den tunga bördan på sina breda axlar, men framförallt är det ett kärt återseende av den komiska tajming som sågs i Kevin Smiths 90-talskomedier. Det är som om filmens senare halva gör ett satiriskt ärende av att driva med den förra. En elak och härligt vrickad twistthriller som ger upphov till mer flabb än fasa.
