Gone in 60 seconds

[I]Gone in 60 seconds[/I] är en av de där filmerna som marknadsförs med producentens meritlista snarare än regissörens, och när det som nu är Jerry Bruckheimer som producerar så känns det motiverat. Han är en sån som levererar filmerna som biografägare älskar. De som lockar publiken som man i USA kategoriserar som "young and stupid" - de där som man lätt kan vinna över med coola specialeffekter och som konsumerar massor med popcorn, som bekant är det ju popcornförsäljningen som man tjänar mest pengar på i biobranschen idag. Bruckenheimfilmer som [I]Con Air[/I], [I]The Rock[/I] och [I]Armageddon[/I] ger en ganska tydlig och rättvis bild av vad man kan vänta sig av [I]Gone in 60 seconds[/I], även om den här filmen kanske är mer av kriminalhistoria än effektbombardemang. Upplägget är enkelt, en godhjärtad biltjuv som slutat stjäla tvingas tillbaka in i kriminaliteten för att rädda sin yngre bror. 50 lyxbilar måste stjälas och levereras inom några få dagar, annars pressas lillebror ihjäl av en skrotpress på en bilkyrkogård. Karaktärerna som befolkar historien är ännu enklare och ovanligt begränsade i sina uttryck, även om man jämför med andra amerikanska actionfilmer. Den gode biltjuven, spelad av Nicolas Cage är...god rätt och slätt. Den onde skurken är elak. Och brittisk. Och gillar att snickra kistor. Gänget med biltjuvar är bilintresserade - de spelar kassettband med motorljud på sina kassettbandspelare, har sin dricka i bensindunkar och på lediga stunder förhör de varandra på triviafrågor om vilka bilar som varit med i vilka tv-serier. Och att en av de snälla killarna är en riktig hårding förstår vi av att han aldrig pratar, och av att han jobbar på bårhus och äter sin lunch i samma rum som man förvarar liken. Räddningen är att filmens upphovsmän å andra sidan konsekvent hoppar över eller komprimerar alla scener som skulle kunna bli utdraget sentimentala och patetiska, att man ransonerat antalet biljakter till enbart två stycken och att man undviker att leverera någon lättköpt moralkaka. Den enda lilla sensmoral som kan utläsas av filmen hänger ihop med den sexuella laddning som de stulna bilarna förses med i filmen. En bilstöld verkar jämställas ungefär med ett engångsligg, och på slutet inser vi att det nog är bäst med en fast flickvän ändå - även om man måste jobba på förhållandet. [I]Gone in 60 seconds[/I] är annars precis vad den utger sig för att vara, effektiv underhållning utan vare sig mening eller mål - men tillräckligt elegant berättad och med tillräckligt många leksaker för vuxna män att man sitter med ett nöjt flin under nästan hela filmen. Särskilt om man varit förutseende och köpt en riktigt stor bytta popcorn med sig in.