Gnistan

Essy Klingberg 08:57 13 Dec 2019

En sammanfattning av gitarristen Janne Schaffers karriär rymmer ett omfattande stycke svensk musikhistoria: Han arbetar med ABBA vid deras genombrott, men tackar nej till att följa med på Europaturné. Janne drivs inte av en dröm om att få stå på scen, utan av ett kreativt behov: Han vill spela och skapa. Som studiomusiker blir han emellertid upphöjd, och kommer under sitt yrkesliv samarbeta med alla ifrån Ted Gärdestad till Bob Marley och Toto.

Berättelsen om den fingerfärdige gitarristen är som upplagd för att bli en stjärnspäckad dokumentär med hög frekvens av kändisnamn. Den norske regissören Jarle Eskedal väljer emellertid i Gnistan ett helt annat huvudfokus: Här skildras skapandet av Schaffers fjärde album "Earmeal". Den instrumentala musiken beskrivs av Schaffer själv som “obegriplig fusion”, men sedan utkomsten 1978 har skivan hyllats i såväl jazz som rock-kretsar. Eskedal hör till en av dem som förälskat sig i skivan, och beslutar sig för att söka upp sin idol från ungdomsåren. Resultatet blir ett kärleksfullt personporträtt, där Janne Schaffers försynta charm och många minnesvärda musikannekdoter får fritt spelutrymme.

Dokumentärens titel, Gnistan, skulle mycket väl kunna referera till regissörens Eskedals ständigt nyförälskade sätt att se på sin idol. Eskedal synliggör sig själv som regissör och avsändare, och är ibland på gränsen till att skymma tittarens bild av Janne. Samtidigt är det ett ärligt berättargrepp, Jarle Eskedal är transparent med motiven bakom att skildra uppkomsten av "Earmeal": han är ett fan. Hur kom det sig egentligen att en svensk studiogitarrist fick spela in en skiva i Hollywood tillsammans med 70-talets mest upphöjda jazzmusiker? Frågan kan låta nischad, men den narrativa avgränsningen är en av Gnistans styrkor.

När Schaffer kommer till USA hamnar han på scen tillsammans med jazzlegender Stan Gets, och ser vid första anblick onekligen malplacerad ut, med sitt blonda hårsvall och jantelagskuvade kroppshållning. Men i samma ögonblick som han börjar spela står det klart att vi här har att göra med en alldeles särskild sorts begåvning, och att det är det enda som spelar någon roll. Budskapet om musiken som sammanfogande kraft fastslås en gång för alla. 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Hypnosen

"Ernst De Geer har liknande problem som Ruben Östlund - satiren eller våra tillkortakommanden blir aldrig speciellt tydliga eller särskilt jobbiga att se."