Passiv konsumtion är opium.
Det är inte konstigt att fabricerade artister tar världen med storm. Produktionsbolag säger “ät det här”. ”Tack”, svarar vi i kör och slickar faten slappt. Poddar utan substans. Medioker musik. Tomma tavlor. Dåliga serier. Allt går ner. Jag vet inte hur många gånger jag sett om mitt favorit hatprogram. Jag älskar hur lite min hjärna arbetar genom säsongerna, hur jag domnar bort och försvinner.
För mer än ett decennium sedan pratade Mark Fisher om vår överdrivna tolerans för att bara hålla saker igång. Han sa att snabba och återkommande trender har gjort att tristess inte längre lägger grund för kreativitet och reflektion. Nu är det bara ångest som dämpas med lättsam underhållning. När bedövningen blir konstant slutar vi ställa krav. Den kritiska förmågan försvinner och plötsligt lyssnar hundramiljontals människor på låttexter som “Who wanna rock with Jennie? Keep your hair done, nails done like Jennie. Who else got 'em obsessed like Jennie? Like, like, like [...] But have you ever met Jennie, Jennie, Jennie, Jennie? Jennie, Jennie, Jennie. It's Jennie, Jennie, Jennie, Jennie. Jennie, Jennie, Jennie”.
Det är inte svårt att se om det finns en tanke bakom ett verk. Personer som Wong Kar-wai, Fiona Apple, Simone de Beauvoir, Basquiat, Adrianne Lenker och Leonard Cohen har omvandlat stillhet och reflektion till någonting synligt och stort. De är kända artister, men klassas ändå inte som mainstream. Det är ovanligt. Sanna konstnärer är måna om att bevara sin autenticitet, att inte låta industrin svälja den. Det kan göra det svårt att nå en publik. Särskilt i en tid som vår, när produktionsbolag gärna skulpterar artister som lerdockor, gör dem algoritmiskt optimerade för “framgång”.
Det är inte prettot inom dig som tycker att de flesta bra artister är underground. Konstnärer med egna visioner får ofta långsam spridning. Samtidigt kan de bli kultförklarade längre fram. Men när behovet av distraktion blir starkare än behovet av konst riskerar de att slukas av marknaden. Istället för att ge dem plats på scen, slötittar och doomscrollar vi allt från konfigurerade artister till tröttsamma serier, skräddarsydda av företag som bestämt vad du ska tycka om. Ingenting är tråkigt, men aldrig riktigt tillfredsställande.
Tristess ska egentligen vara en indikator på att det du gör inte är meningsfullt. Oron ska få dig att söka annat, ta dig fram och hitta nytt. Men signalen blir värdelös när du bara stannar kvar. I det långa loppet vinner man ingenting på att ligga i soffan och håna det löjliga programmet. Du får en mental paus, men riskerar att höja tröskeln mot allt som är lite djupare än det du redan ser ner på.
Stad:
Kategori:
