Glädjens hus

[I]Glädjens hus[/I], baserad på Edith Whartons roman med samma namn, utspelar sig vid förra sekelskiftet - i en tid då New York-noblessens liv bestod av kryssningar, operabesök, lata sommardagar på lantgods utanför stan och, inte minst, ett intrikat socialt rävspel. Patriarkatet har inte en skråma och kvinnan uppnår sin status genom giftermål eller ärvda pengar. I huvudrollen ser vi Gillian Anderson, som imponerar med sitt intelligenta porträtt av socitetskvinnan Lily Bart - på en gång envis, viljestark och utsatt - och till karaktären faktiskt inte helt olik Andersons mest kända figur, agent Scully i [I]Arkiv X[/I]. Lily Bart saknar egen förmögenhet och lever främst på underhåll från sin griniga faster, men än har inte tåget gått. Inte 30 år fyllda har hon fortfarande chansen att bli gift om hon följer konventionen och väljer med hjärnan och inte hjärtat. När Lily genom kortspel drabbas av för en dam synnerligen opassande spelskulder dras snaran åt. Fastern vägrar betala och de män i bekantskapskretsen som är villiga att hjälpa till förväntar sig tjänster i gengäld. Eric Stoltz spelar med elegans Lily Barts kärlek, advokaten Lawrence Selden. Kvick och spefull men utan större tillgångar är han inte ett tänkbart alternativ. Vad göra? Ansluta sig till arbetarklassen, krypa till korset och äkta en tråkmåns eller kanske hellre svälja gift? Även om det är känslomässigt effektivt att låta åskådaren följa varje beslut som för Lily Bart längre och längre ned mot botten så blir scenerna väl enahanda, de staplas på varandra, som om regissören har haft svårt att iscensätta det ordrika manuset. Tematiskt ligger berättelsen i [I]Glädjens hus[/I] nära historien som berättas i Whartons roman [I]Oskuldens tid[/I], lyxigt filmatiserad av Martin Scorsese 1993. Också i [I]Oskuldens tid[/I] är historiens motor en fritänkande självständig kvinna, som även hon får känna av det svidande straff som tilldelas den som bryter mot det sociala livets regler där känslor ska kontrolleras, och gott rykte och förmögenhet är förutsättningen för att man ska få delta. Även om regissören Terence Davies i [I]Glädjens hus[/I] förmedlar sällskapslivets tomhet på ett vackert och osentimentalt sätt så är jämförelserna med Scorseses filmatisering ofrånkomliga. [I]Oskuldens tid[/I] är fortfarande oöverträffad med sin wienervalslika klippning och sitt måleriska foto, men Scorseses berättelse var främst en estetisk knock-out, för filmens karaktärer lärde man inte känna. Också de reducerades till en slags elegant scenografisk funktion. Davies lägger något mer tyngd på personer och innehåll, och han lyckas sånär som på några karaktärer som blivit väl yxiga. [I]Glädjens hus[/I] är njutbar, inte bara för alla som gillar krinoliner och parasoller, det är vackert gjort, men här framträder också tydligt den politiskt kritiska dimension som ryms i Whartons berättelse. Kvinnor utan inkomst är ofria, kvinnor utan män är skyddslösa och kombinationen av de två är förgörande.