Det börjar med Lasse Berghagen och [I]Allsång på Skansen[/I]. En Lasse Berghagen som försvinner in i flimmer. För på taket till ett hyreshus står en liten kille och slår på antennerna och vänder på parabolerna. Mer av programförklaring till sin debutlångfilm lämnar inte Ruben Östlund, men symboliken kunde väl inte vara tydligare. Han vänder kameran åt andra hållet, och visar upp en annan svensk vardag än vi är vana vid. Lite vardagsfreaks, leda och en och annan begåvningshandikappad med tvångstankar.
Hela filmen berättas genom ett antal tablåliknande scener, där kameran står alldeles still och registrerar det som händer. Tänk ett möte mellan Roy Andersson och den hederliga svenska freakdokumentären, typ [I]Plötsligt i Vinslöv[/I] så har du ett hum om var du hamnar. Men något egentligt sammanhang mellan de olika scenerna finns inte. Ingen röd tråd. Ingen handling. Väldigt lite dialog. Och ändå sitter jag förundrat fascinerad från ruta ett, utan en aning om vart det här ska ta vägen.
Med några år på nacken som filmrecensent måste jag säga att jag aldrig sett en svensk debutant som så konsekvent som Ruben Östlund har skapat en alldeles egen sorts film, med ett alldeles egen ton, ett eget tilltal. Vare sig det är en scen där en kille med utsuddat ansikte spelar rysk roulette eller en liten kille som kör flakmoppe runt, runt på en fotbollsplan så lyckas han göra det fängslande. Lite [I]Landet utom sig[/I] på film, liksom.
Det här är riktigt, riktigt bra, och den mest övertygande svenska debuten sen [I]Fucking Åmål[/I], om än totalt annorlunda. Vi befinner oss här snarare på gränsen till konstfilmen än i den vanliga, konventionella långfilmen. Men det är inte bara i berättandet som Ruben går sin egen väg. Lika imponerande är det att han lyckats bryta sig loss från filmindustrins produktionsapparat och gjort filmen på sina egna villkor, i sin egen takt, med en inspelningsperiod utdragen på flera år. Det känns att han har total kontroll över det han gör, snarare än att vara utsatt för påtryckningar från filmkonsulenter och manusdoktorer.
Var landar vi då? Ja, precis som Roy den Store är Östlund ute efter att skildra vår tid. Men istället för att stänga in sig i en studio och där rekonstruera verkligheten, befinner sig Östlund ute på gatorna. Lika minutiöst förberedd och tillbakahållen i sitt berättande, men med en annan nerv och en verklig kontakt med det där vi kallar livet.Skådespelare:
Regi:
