Första bilden är lovande. Sakta rör sig kameran mot en ung kvinna som står lutad mot skåpen i en skolkorridor. Förbi henne passerar människor och hon ser rakt på oss med halvslutna ögonlock.
Utmanande och ensam.
Diana går sista året på high school och lever med sin chauvinistiske pappa och konstnärlige lillebror i en slummig New York-förort. Hon har för fjärde gången på samma termin råkat i slagsmål i skolan och hotas med avstängning om det händer en gång till. Hon är inte ljuset i någons liv. Först när hon hamnar i boxningslokalen där hennes brorsa -- motvilligt men på order av pappan -- tränar, börjar bitarna falla på plats. Hon kan ju också boxas.
Boxningen till trots har [I]Girlfight[/I] mer gemensamt med förra
årets [I]Billy Elliot[/I], som handlar om en ung pojke som vill dansa balett, än med [I]Rocky[/I]. Det här är i första hand en historia om en ung människas mognad och insikter än en film om ära och mästerskap och filmen är konsekvent genomförd, både till innehåll, ton och form.
Manusförfattaren och regissören Karyn Kusama har, kanske för att fjärma sig från genrens historia, valt att ge sin film en realistisk ton. Miljöerna känns autentiska, från boxningslokalens slitna väggar med ditkladdade tänkvärdheter som "A winner never quits, a quitter never wins", till bostadsområdets människofientliga arkitektur och omgivningar. Man har undvikit de klichéfyllda svettstänkande slowmotion-bilderna som är vanliga i boxningsfilmer, istället skildras boxningsscenerna ofta subjektivt. Slagen haglar över en som åskådare vilket är både effektivt och tufft.
För Dianas del handlar det om att slåss mot flera lager av förtryck. Fattigdomen, utanförskapet i skolan, den stöddige pappan och den hånfulla attityden som till en början möter henne i boxningslokalen.
Det sistnämnda hänger ihop med filmens centrala tema, förväntningarna på vad en tjej ska göra och inte göra. Michelle Rodriguez är lysande i rollen som Diana. Med sin sturiga hållning ger hon kropp åt en komplex person, någon som man inte omedelbart tar till sig men som växer, och som man måste vara född utan hjärta för att inte tycka mycket om när filmen är slut.
Regissören Karyn Kusama fick regipriset vid filmfestivalen i Sundance förra året och har sedan dess fått åtskilliga utmärkelser för sin starka långfilmsdebut. En av producenterna är John Sayles ([I]Passion Fish[/I], [I]Lone Star[/I] m fl) och konstnärligt går Kusama i hans fotspår. [I]Girlfight[/I] har en rå och poetisk kvalité och karaktärerna är skildrade med värme. Det är en rolig, rörande film med mycket energi och den innehåller dessutom årets hittills ljuvligaste kärlekshistoria.Girlfight
Skådespelare:
Regi:
