Vid det här laget kan väl uppståndelsen kring den nya Ghostbusters-filmen knappast ha undgått någon. Filmens första trailer utlöste en nerd rage präglad av misogyni som bara eskalerat efter filmens premiär.
Vad som orsakat alltihop är förstås spökjägarnas könsbyte, ett egentligen okontroversiellt politiskt ställningstagande vars relevans bevisats mångfalt i och med fan boys indignerade vrede i smädande användarrecensioner på IMDb.
I 2016 års upplaga finner sig Kristin Wiigs aspirerande universitetsprofessor Erin utslängd från University of Columbia efter att ledningen snubblat över ett pseudovetenskapligt skelett i hennes garderob. Tillsammans med barndomsvännen Abby (Melissa McCarthy) författade hon en gång en bok om paranormala aktiviteter som nu ligger ute till försäljning på nätet, men Erins ilska lägger sig snabbt när en serie paranormala incidenter börjar inträffa på Manhattan. Tillsammans med Abby, det tekniska snillet Holtzman (Kate McKinnon) och spärrvakten Patty (Leslie Jones) ger hon sig ut på spökjakt.
Visst är Ghostbusters lite av ett pärlband av lyckade gags, och nog är det så att det skarvats här och var. Historieförloppet kan te sig väl plötsligt, lite som om stora sjok av någon anledning klippts bort. Men i sin viktklass (läs sommarblockbuster) är Ghostbusters en funktionell uppdatering som andäktigt pyntats med färgglada gastar och protonstrålar, men också tredimensionella projektilspyor á la Exorcisten och Chris Hemsworths IQ-befriade hunk till sekreterare. Dessutom utvinns en kaxig fräschör ur huvudrollsinnehavarnas tajming och samspel (även om McKinnon har en förmåga att stjäla många av sina scener).
Att nättrollens alternativa kritikerkår avfärdat just spelet som trött Saturday Night Live-manér känns återigen löjligt. Jag skulle snarare vilja säga att det vilar viss symmetri över att 2016 års spökjakt, precis som 1984, leds av sin tids SNL-gunstlingar. Lika symmetriskt är det att filmens skurk, den kränkta särlingen Rowan (Neil Casey), förkroppsligar det blinda nördraseri som drabbat filmen.