Det börjar på ett gods i Dalarna. Travkusken, polygamisten och världsmedborgaren Sören H Lindberg har gått ur tiden och ska bjuda på en sista föreställning. "Äh va faan, dö och dö, jag är ju för faan buddist!", hälsar han glatt från sin voice-over innan han fyrar av sitt burleska avsked.
En helaftonsföreställning senare har vi mött Jonas Inde som djupt introvert son, representanter för den estniska travsporten och årets mest minnesvärda orientaliska hologramshow. Och tre andra historier som skulle få Michael Haneke och Lars Tunbjörk att ta på sig finkostymerna. Det är bitvis genialt. Förstås. Kanske har vi sett en film om försoning. Kanske om Sverige. Man vet inte så noga. Det är ganska svårt att slå sig ner fram framför Killinggängets desinformationsomgärdade ångestepos Fyra nyanser av brunt utan att snegla lite åt sidan.
När resten av kåren är upptagen med att fålla medeltida struthättor åt Lena Endre och genomskåda de internationella brottssyndikaten från sitt kontor i Värmland, kan ju vissa saker kännas väldigt viktiga. Som den ofattbart svarta scen där en vanställd familjefar i ansiktsbandage sitter och äter korv med mos på en övergiven minigolfbana (när han kommer hem kommer han att spela kristna sånger på familjens elpiano). Som det faktum att man byggt upp en hel episod för att ge Henrik Schyffert (i Lennart Hyland-flint) en chans att påpeka det olämpliga i att blanda upp en Beethoven-sonat med några sköna boogie woogie-partier. Och insikten att den socialrealistiska värken aldrig blir riktigt komplett utan ursvenska fraser som "Sluta moona, Tony!" och "Ja... ett kilo Frosties i fittan" (från matlagningskursen som blev en terapigrupp, och det är väl ungefär så man får se hela det här filmprojektet).
Samtidigt är Fyra nyanser av brunt mer än en uppradning av sketch-trademarks. Den är faktiskt inget åt det hållet. Man anar ett rätt hårt kill your darlings-arbete (2500 Hadar Cars-referenser och vuxna-män-sköter-sin-intimhygien-i-ett-badkar-på-Himmelska-fridens-torg är några få som klarat sig). Istället tar den vid där Torsk på Tallinn slutade, och gräver sig trevande fram i det lite ledsna land där vi ena dagen sitter i symmetriskt arrangerade vardagsrumsfåtöljer och läser Henning Mankell-romaner och den andra famlar blint efter något slags kontakt. Hela tiden med den bergfasta övertygelsen att humor måste göra väldigt, väldigt ont.
Som helhet är det just bilderna av förfrämligande och försoning som är effektivast. För även om Johan Rheborg, den avgjort vassaste skådespelaren här, är lysande i rollen som tvångsanarkistisk förlorare (den inte så helgjutna terapiepisoden), är det historierna om bandagepappans och travkuskens söner som tjuter högst i huvudet när ridån gått ner och man inte riktigt vet om man ska jubla eller åka hem och mortla några Voltaren.
