Fröken Sverige

Det är otroligt svårt att inte tänka på [I]Fröken Sverige[/I] som [I]Fucking Åmål[/I] - sex år senare när sveriges egen Christina Ricci, Alexandra Dahlström, spelar den förvirrade Moa som slits mellan aktivistpolare, brattiga pojkvänner och värstingar på rehabilitering i en liten stad någonstans i Sverige. En stad där alla tycks ha åsikter om vad som är rätt för just henne. Polarna i vegangänget, som jämt tycks vara ute och demonstrera, tycker att hon är som en seriefigur som svansar efter dem och den svinige punktrummisen Conny utan något äkta engagemang. Ännu mer komplicerat blir det när hon träffar André som är egenföretagare och "säkert moderat", och till slut finns inget annat val än att odla en ryggrad och försöka hitta sin plats i den enfaldiga världen som hon lever i. Men trots förnedringssexande och tjejgängsintriger är det här en klart lättsammare historia än [I]Fucking Åmål[/I]. Det blir liksom aldrig lika tungt och nära eftersom det hela tiden finns en känsla av att allt kommer att ordna sig till slut. Dahlström är i vanlig ordning övertygande och scenen där hon bjuder hem sitt bitchiga anarkagäng på köttgryta samtidigt som hon flauntar en ny push-up och sin fäbless för Patrik Isaksson är underbar. Men det är Sissela Kyle som snor showen som Moas proggiga morsa, som med blödande hjärta tar hand om alla problembarn och trasiga själar hon kan hitta, samtidigt som hon osynliggör sin egen dotter och nedvärderar sig själv. Allra roligast är det när hon försöker trösta Moa med repliken "med dina förutsättningar skulle du kunna få en riktigt hyfsad tillvaro". De subkulturella intrigerna i [I]Fröken Sverige[/I] är underhållande och åtminstone bitvis realistiska (du får inte vara med i vårt band för du åt på McDonalds, typ). Det är också schyst med en film med inkonsekventa människor som beter sig lite hur som helst. Problemen kommer först i inramningen som känns lite för PK och P3. Delar av dialogen låter radioteater och var säkert en bättre idé på pappret än som filmat resultat. Jag hade velat känna lite mer på det småtrista livet omkring Moa och hennes polare och familj. Nu blir det som att extaserna och katastroferna avlöser varandra lite för häftigt för att man ska hinna bry sig. Det är inte det att det är dåligt per se det är snarare en skugga av biblotekariegodkänd ungdomslitteratur som hindrar [I]Fröken Sverige[/I] från att blomma ut helt och hållet. Och i kombination med det väldigt genomsnittliga svenska festivalmusikurvalet, blir det lite tradigt i längden.