Fröken Smillas känsla för snö

Inledningen är rasande och magnifik: det enorma grönländska landskapet. Den ensamme säljägaren på pass med sin harpun. Sälen, intet ont anande under isen. Hundspannet som slött sträcker ut sig i snön.Då rör sig plötsligt jorden.Ett våldsamt meteoritnedslag får hela detta vackra vykort att pulvriseras och säljägarens och hundarnas fåfänga kamp för att hinna undan de framrusande is- och vattenmassorna blir till ett mäktigt och imponerande, men också mycket melankoliskt anslag. I nästa sekund är vi förflyttade till ett fruset Köpenhamn och vårt första möte med Smilla Jaspersen, kvinnan med en alldeles speciell känsla för snö. Ett mord på en liten grönländsk pojke, vetenskapsmäns dunkla syften och motiv, och Smillas envetna kamp för rättvisa är huvudingredienserna. Bille August har tagit ett bastant grepp om Peter HËegs roman, inte utan ett visst beundransvärt mod: det krävs tveklöst massor av den varan för att ge sig på denna världsberömda och närmast mytomspunna roman. Å andra sidan har han ju redan bearbetat världslitteratur som Martin Andersen Nexös Pelle Erövraren, Isabella Allendes Andarnas Hus och Selma Lagerlöfs klassiska roman Jerusalem, så varför skulle han backa denna gång...?Vi kommer givetvis att få åse både många och långa jämförande studier mellan HËegs roman och Augusts film, och det är definitivt helt i sin ordning. Har han lyckats med sin filmiska adaption? Ger Julia Ormond fröken Smilla full rättvisa? Hur klarar han av den mycket besvärliga transformeringen av romanens psykologiska gestaltning? Hur klarar han trovärdigheten?Jag vågar mig nog på att säga att han lyckas mycket bra, ur en strikt manusteknisk aspekt, och ändå misslyckas ganska kapitalt med sin film. Frågan är väl (ursäkta denna hädelse) kanske om han inte till och med delvis, helt utan avsikt givetvis, klär av Peter HËegs roman en smula...? Finns det så mycket mer att klämma ur denna underhållande, men psykologiskt inte särskilt intressanta detektivroman....?Bille August är som sagt piggast i inledningen. Efter den ovan beskrivna rivstarten målar han upp sin intrig och sitt Köpenhamn, i ett påfallande lågt och behagligt tempo. Historien intresserar oss, som spännande text, men det berättas allt för ofta i människors möten och dialog. Smilla transporteras runt mellan intrigens centralstationer, Julia Ormond gräver desperat bland sina två uttryck, men trots en imponerande rollista med många mycket begåvade skådespelare, tänder det aldrig riktigt till.Vi väntar hela tiden på det som skall ske bakom nästa knut, och nästa men allt går sin gilla gång, helt utan överraskningar. Och överraskningen är som bekant av elementär betydelse för en film i thriller-genren. Jag är aldrig någonsin orolig, aldrig bekymrad för hur det skall avlöpa. Vi väntar på slutet helt enkelt därför att vi är övertygade om att det finns ett. Inte för att vi någon enda gång ifrågasätter möjligheten att lösa denna gåta. Mystiken tätnar aldrig.Upplösningen på den grönländska ismassan blir närmast till en parodi. Man väntar hela tiden på att en Roger Moore skall dyka upp i sin James Bondska polarutrustning och ta itu med de stygga, illvilliga, vinningslystna och farliga vetenskapsmännen; här finns ett 70-talsarv i scenerierna som är föga smickrande. Bille August tappar fullständigt kontrollen över sitt ekipage; han behärskar helt enkelt inte genrens nödvändiga temposkiftningar, hela denna långa resa slutar med ett rejält antiklimax.Bille August står djupt trängd i en återvändsgränd, filmproduktion i största allmänhet verkar vara viktigare än att brinna för en alldeles särskild historia. Det är mer tvång än lidelse.Kanske en egen historia nästa gång, i ett mycket, mycket mindre format. Tillbaka till rötterna...?!