Från Opium till Krysantemum

Det är mycket Thailand nu. Först [I]The Beach[/I] och sen PeÅ Holmquists och Suzanne Khard/Ilians film om Hmong-folket i norra Thailand. Nu stannar likheten vid att det är Thailand, och att knarket spelar en icke oväsentlig biroll. Annars är antagligen budgeten för den här dokumentären ungefär vad en frukost kostade till Leonardo DiCaprio. Dokumentärfilmaren PeÅ Holmquist, mest känd för Guldbaggebelönade [I]Tillbaka till Ararat[/I] (1988), var som 22-åring nere i Sydostasien, mitt under brinnande Vietnamkrig, som frilansfotograf. Nu har han återvänt till den lilla byn Maetho i norra Thailand, där han då mötte Hmong-folket och blev vän med byhövdingen Lao Tong. En man som, för 30 år sedan, hävdade att deras opiumodling var det enda sättet att hålla fattigdomen tillbaka. Men åren har gått och Lao Tong har nu upptäckt att opium har sina sidoeffekter. Byborna har helt enkelt blivit slöa i skallen. Så för att rädda ungdomen - vi får se en beklämmande intervju med en sönderknarkad 20-åring - har man i stället gått över till krysantemum! Denna solskenshistoria till trots är det mycket som inte förändrats i Maetho. Hmong-folket äger fortfarande inte den mark de brukar och kvinnornas position i samhället är, milt sagt, underordnad. [I]Från Opium och Krysantemum[/I] har ett antal starka stunder. Som när vi får se den gamle Saiker, svårt märkt av opiummissbruk, prata in en hälsning på filmarnas videokamera - till sin bror, som sedan lång tid bor i Kalifornien. Saiker kämpade på Laos sida i kriget, medan brorsan i USA tog värvning i den CIA-stödda armén. Ändå vill han brodern ska komma tillbaka till byn. Det är faktiskt lite rörande. Man har också lyckats väl med att interfoliera 8 mm-bilder från när Holmquist var nere första gången. När vi ser bilderna hör vi honom läsa ur breven han skrev hem till sina föräldrar. Ändå lider filmen av en viss styltighet, särskilt i de sekvenser där Holmquist själv läser innantill från manus på ljudbandet. Filmen saknar också en tydlig linje i sitt berättande och blir mer ett till synes slumpmässigt collage av figurer i Maetho. Kort sagt drar den mer åt TV-reportage än åt dokumentärfilm. Varför släpper man till exempel den påtände killen från filmens öppning? Här finns ett anslag som aldrig riktigt följs upp. Men oavsett dessa brister är det omöjligt att inte fascineras av denna undanskymda kultur i ett okänt hörn av världen. Jag har alltid varit svag för filmare som nyfiket blickar bortom det egna köksbordet. Filmare som vill veta mer. PeÅ Holmquist är en sådan.