Unga människor vars kärlek står i kontrast till ett fördömande och totalitärt samhälle. Förtryck, uppror och sorg som följd. Variationer på temat i Förbjuden kärlek känns igen (Brokeback Mountain, Romeo & Julia, The Virgin Suicides).
Det osentimentala, fragmentiska och raka sätt som regissör Maryam Keshhavarz skildrar den spirande kärleken mellan två tonårsflickor i Irans huvudstad Teheran gör dock filmen till något alldeles särskilt. Förbjuden kärlek är lika mycket en röst från insidan av ett Iran som för oss nästan enbart inneburit skakigt inspelade demonstrationer. Den är lika mycket en hyllning till ungdomens sökande efter frihet som en oberoende konstant.
En viktig del i berättelsens är porträttet av familjen. Inte som något individuellt och privat utan som ett fenomen och en struktur. Keshhavarz exponerar dess bräckliga grund, som obevekligen faller samman under övermakten. Hon exponerar det vakuum av obehaglig intolerans som långsamt kväver kärleken. Hon visar oss hur familjemedlemmar (människor) handlar som en effekt av ett totalitärt samhälle; den skrikande, den smygande och den jakande.
