”Oh, hear us when we cry to Thee/ For those in peril on the sea.”
Det ska krävas en filmupplevelse av särskilt mörk magnitud för att jag ska börja citera psalmer. Just de här raderna skrevs av den engelske poeten William Whiting som ett gudserkännande efter att ha överlevt en stormig skeppstur. Det är även därifrån som den skotske regissören Paul Wright hämtat inspiration till sin långfilmsdebut, men snarare än att knäppa händerna mot himlen låter han blicken dröja kvar vid helvetet på havets botten.
Omgivningens onda blickar, menande kommentarer och hotfulla tystnader gör det klart för Aaron (George MacKay) att han inte borde ha överlevt den mystiska olyckan som krävde fem mäns liv. Övertygad om att de fortfarande lever, stärkt av det faktum att en av dem är hans storebror, bestämmer sig Aaron för att återvända till olycksplatsen och skära ut dem ur ”djävulens smutsiga buk”. Just så formulerar hans berättarröst som genom filmen upprättar en direktlinje till de döda.
Det som verkligen får det psykologiska dramat att läcka in i mina lungor är hur Wright överger intrigmässiga slutledningar. Impressionistiska mardrömsbilder, ihop med Erik Enockssons sakrala musik, får vindarna att blåsa mot den skadade huvudpersonens skrock- och sägenpräglade världsbild. Och där finns en fruktan som jag verkligen tror på.
