Flykten från hönsgården - Chicken Run

Tänk dig själv. Du har gjort en liten gubbe i lera, med armar, ben, mun, ögon och allting. Och nu vill du att den ska se levande ut på film. Hur gör du då? Jo, du måste böja på armar och ben och blinka med ögon och vrida på mungipor som det passar sig. Och dessutom måste du fotografera detta pilliga handarbete. Bild för bild. Ruta för ruta. Det är bara det att ditt liv är tänkt att vara si och så långt och att det krävs 24 bilder i sekunden för att skapa illusionen vi kallar rörliga bilder. Så naturligtvis lägger du ner alla tankar på att göra en film med de här lerfigurerna. Fatta hur sinnessjukt mycket tid och arbete det skulle innebära. Varenda hårstrå, klädesplagg eller annat attribut - bara att glömma. Normala människor tänker så och normala människor gör möjligen spelfilm eller så fortsätter de, mer troligt, att gå till gruvan eller bensinmacken. Nick Park, Peter Lord och de andra på Aardmans filmfabrik i Bristol är inte normala människor. För de gör leranimerad film. Och de har inte bara tålamodet att ta sig igenom hela den här krävande processen - de är dessutom bäst i världen på detta konstnärliga hantverk som inte i första hand bör jämföras med den animerade filmen utan snarare och hellre med spelfilmen. All scenografi och alla figurer är ju fysiska och befinner sig framför kameran. Leranimerad film är helt enkelt spelfilm - i miniatyr. Ni har alla sett kortfilmerna om Wallace och Gromit, som vunnit Oscarsstatyetter och ett gäng andra priser åt Aardman. Att man förr eller senare skulle samla sig för det stora kraftprovet i form av en långfilm har det väl inte rått något tvivel om. Att denna långfilm skulle komma att handla om höns var möjligen inte lika självklart. Utom för Nick Park, som kläckte idén och på Fablernas Värld-manér tänkte att "höns de är ju också människor". Eller i alla fall att de har mänskliga känslor. Fjäderfäna i filmen bor på en stor hönsgård som närmast påminner om ett militärt fångläger. Här lever de - instängda och hunsade av människan, i det här fallet den hänsynslösa Mrs Tweeds och hennes hårt kuvade lille make. Mrs Tweeds hon är "sick and tired of making minuscule profits", vilket i klartext innebär att hon inte drar in tillräckligt med pennies på de lata hönsens sporadiskt kläckta ägg. Så nu ska de jävlarna gödas och sen tryckas in i ena änden på jättelik maskin, som några sekunder senare spottar ut dem i andra änden som pajer. Men hönsen vill annat, under ledning av den driftiga Ginger. De vill rymma - de vill till paradiset. Det är bara ett problem. De kan inte flyga. Det kan däremot den amerikanske tuppen Rocky, som en dag, av misstag, landar i hönsgården. Jag försäkrar er - på fullt allvar - detta är spännande. Och roande. Från första till sista ruta sitter jag med ett stort leende. Detta delvis beroende på både dialekter och dialog, något som självfallet går förlorat vid en svensk dubbning. Det här är alltså en recension av den engelska originalversionen (med svenska undertexter). I en dubbad version missar man till exempel Jane Horrocks underbart gälla tolkning av den frenetiskt stickande hönan Babs, och man missar framför allt Timothy Spalls och Phil Daniels helgjutna porträtt av de pantade råttorna Nick och Fetcher. Storheten med Aardman är givetvis humorn, men jag tror framför allt att nyckelorden är lekfullhet och fantasi. Men som i all stor konst -- och Aardmans filmer är stor konst, om det inte framgått -- så fordras också ett visst mått av galenskap. Utan den talangen skulle naturligtvis aldrig den halsbrytande sekvensen med Rocky och Ginger inne i pajmaskinen blivit av. Visserligen har Nick Park tidigare, i filmerna om Wallace och Gromit, visat upp ett tydligt intresse för mekaniska maskiner, men här slår han huvudet i taket. Vilket i och för sig kan gälla för filmens samtliga 84 minuter. Jag finner inga svaga punkter. Det här är ett mästerverk, en konstnärlig milstolpe -- en fenomenal fullträff. Allt sitter som en smäck. Musik, klipp, ljussättning, scenografi, kostymer - fatta förresten att bara en sån liten skitdetalj som Babs stickning verkligen består av två cocktailtandpetare och riktig tråd. Hon stickar på riktigt! Och det är bara att gratulera gamle Disney-chefen Jeff Katzenberg, exekutiv producent till filmen och en av delägarna i utmanarstudion Dreamworks, som distribuerar filmen. Visst var [I]Antz[/I] och [I]Prinsen av Egypten[/I] hyggliga uppstickare, men det är först med [I]Flykten från hönsgården -- Chicken Run[/I] som Katzenberg kan räcka upp det riktigt långa fingret åt Pocahontas och Tarzan. Från och med nu heter den animerade filmens huvudstad Bristol. Det är nämligen här, i denna hamnstad i sydvästra England, inte mycket större än Malmö till storlek, som man ritar kartan över den animerade filmens framtid.