Sjuttonåriga Stella har lungsjukdomen cystisk fibros och inlagd på sjukhus. Där träffar hon Will, en manic pixie dreamboy med samma diagnos som henne själv. Attraktion uppstår, men på grund av deras sjukdomstillstånd och den höga smittorisken tillåts de inte komma varandra närmare än två meter. Five Feet Apart skildrar tonårsromans i sjukhusmiljö, och ingår därmed i samma tradition som tittarsuccén The fault in our stars från 2014. Vår kulturs kollektiva craving att se dödssjuka medelklasskids med kärlekskval verkar ännu inte lagt sig, och trots en viss förutsägbarhet lyckas Five Feet Apart leverera som tårdrypande feelbad.
Våra huvudkaraktärer är inledningsvis lika olidliga som förutsägbara. Will (Cole Sprouse) gör ingen ansats att följa sin behandling, utan föredrar att rita gymnasiala kolteckningar samt kisa ut genom fönstret under sin lockiga lugg. Stella (Haley Lu Richardsson) är hans totala motpol: Hon har gjort sjukdomen till en del av sitt personliga varumärke, och sprider kunskap om den på youtube. I otaliga vloggar vittnar hon om att hon har en outsinlig livslust trots dödsdiagnosen. Som tittare vill jag instinktivt ogilla duon, men efter 120 minuter konstaterar jag att det är omöjligt. De inledningsvis platta karaktärerna utvecklas under filmens förlopp, och Sprouse och Richardson har en otrolig kemi.
Five Feet Apart lider i slutändan dramaturgiskt av att den är förlagd i en sorts utopi. Det amerikanska supersjukhuset liknar ett femstjärnigt hotell komplett med lyxgym, inomhuspool och meditationsrum. Kidsens sjukdomskrämpor ser vi inte mycket av, annat än några snabbt avverkade scener i början. För en sekund önskar jag att jag också hade cystisk fibros, det verkar ju så mysigt. Kostnaderna för deras vård omnämns flyktigt vid ett tillfälle, när det visar sig att en bifigurs försäkring upphör att gälla dagen han fyller arton. I övrigt tycks alla världens tillgångar stå till tonåringarnas förfogande, och man blir lite irriterad när de gång på gång genom romantiskt risktagande äventyrar hela behandlingen. Här finns inte heller spår av en enda antagonist bortom den fysiska sjukdomen, samtliga karaktärer är genomgoda. Det kan vara filmens sätt att understryka sjukdomens vardagsomstörtande effekt och dominans, men bristen på yttre hinder mattar av en i övrigt starkt lysande kärleksberättelse.
