Fenomen

"Vissa saker i livet kan helt enkelt inte förklaras" lyder den lockande undertiteln på pressmaterialet. Instämmer. Det är nämligen en gåta att John Travolta satsar sin efter Pulp fiction nyvunna kredibilitet på dylik dygna som actiontramset Broken arrow och denna "Hallå-Jesus-kom-tillbaka"-film. Travoltas samröre med den i Hollywood populära scientologkyrkan kanske kan ge en delförklaring eller så är han helt enkelt exakt så korkad som behövs för att kunna se ett värde i det frikyrkligt naiva manuset till Fenomen. George Malley, Travoltas rollfigur, är om inte infantil så åtminstone en man med väldigt begränsade vyer. Han har bott i en håla i hela sitt liv, det är här han har sin bilverkstad, sitt lilla grönsaksland, sin hund -- ja, sin trygghet, helt enkelt. Regissör Turteltaub är mycket idog när han vill befästa hur omåttligt vanlig, och inte minst populär bland befolkningen, George är. Anar man att något ska hända som drastiskt kommer att förändra vardagen? Jo. På sin 37:e födelsedag träffas George av ett blixtliknande astralfenomen, från klar himmel, och är sedan den dagen ett geni (alla som sett nu aktuella Powder nickar igenkännande). Han kan plötsligt flytta föremål med bara tankekraft, känna andras smärta, förutsäga jordbävningar och så vidare. Han kan dock inte gå på vattnet men det handlar nog bara om ett förbiseende från filmmakarnas sida. Annars har de nämligen "lånat" friskt från bästsäljaren i skyn: Byborna (judarna, fariséerna) blir misstänksamma mot George (Jesus), FBI (romarna) mer än så och till slut ska han offras till mänsklighetens fromma (golgata). Det är bara själva återuppståndelsen som saknas -- vilket i och för sig kan ses som ett hot om mer film från samma källa. Jämförelsen med Bibeln är naturligtvis orättvis, i många hänseenden, inte minst med tanke på att de som skrev den hade vettet att låta sin huvudpersons karaktär och kunskaper växa med historiens gång. Georges utveckling kan däremot beskrivas som följer: George är dum, George lyfter pennor med blicken, svarar på väldigt svåra frågor, lyfter pennor, svarar på frågor, lyfter pennor, svarar på frågor...dör. Det är visserligen lätt att raljera över sådana här filmer, uttrycket "slå in öppna dörrar" kommer här helt till sin rätt, men det är svårt att anamma ett annat förhållningssätt. Speciellt inför detta alster som efter den första, riktigt drägliga, timmen gör en vändning från att åtminstone ha varit en aningen charmerande saga till ett rent och smärtsamt smetigt känslopekoral. Och då är det alltså en hel timme kvar.