Jill ansvarar för att hennes familj inte ska falla sönder. Men det är inte lätt att som tretton-åring ta det ansvaret. Hennes mamma är djupt deprimerad och hennes pappa är en ständigt känslomässigt och fysiskt frånvarande jazzmusiker. När inget verkar kunna bli sämre, ja, då blir det såklart sämre. Mycket sämre.
Det blir så att säga helvetesdåligt. Om det nu ens är ett ord. Om det är ett ord, så passar det utmärkt för att beskriva Fenix.
I filmen får vi följa Jill under några dygn. Hon försöker orientera sig i den alltmer avsmalnande vuxenvärlden, hitta sätt att klara sig själv och på samma gång avkräva sina föräldrar på känslomässig närvaro. Det hela barkar dessvärre redan från början åt helvete.
När Fenix är som bäst påminner den om något av en tidig Roman Polanski. Tänk Repulsion.
Den debuterade regissören Camilla Strøm Henriksen väjer inte för att stoppa in oväntade, närmast surrealistiska element i en annars strängt realistisk kontext. Ja, stundom blir det till och med riktigt obehagligt när den till synes starka men innerst inne sköra Jill gradvis förlorar kontrollen på vad som är verklighet och vad som är fantasi.
Fenix är likväl en ojämn film. Där skådespelarprestationerna för det mesta är helgjutna, brister filmen dessvärre i gestaltning och dialog. Saker som publiken redan anar i undertexten – och som helst gärna hade fått stanna där – dras upp till ytan och blir, sedda i detta avklädande ljuset, rätt löjliga, övertydliga och som något direkt ur en såpopera.
Fenix lovar mer än vad den levererar. Men trots denna ojämnhet är Fenix likväl en sevärd film, som innehåller många intressanta och tankeväckande element. Och kanske är detta en av årets mest oväntade skräckfilmer.
