Felicias resa

Av de fem långfilmer som kanadensaren Atom Egoyan släppt ifrån sig under 90-talet skulle jag tveklöst placera två av dem på en lista över decenniets tio bästa. Det handlar om fjolårets [I]Ljuva morgondag[/I] och 1991 års [I]Den gode mannen. [/I]Båda mästerverk. Båda sällsynt intelligenta och originella studier av det mänskliga psyket. När han nu rundar av seklet med ännu en fantastiskt egensinnig liten film, om än snäppet under de två nämnda, känner jag en irritation över att han är så underskattad, så i skymundan. Precis som [I]Ljuva morgondag[/I] handlar [I]Felicias resa[/I] om förlorade barn, dock inte lika uppenbart som i fjolårets film, där ju en hel buss kanade utför ett stup och ställde en by i kollektiv sorg. Nej, här är det mer subtilt. Hon som företar sig en resa, den irländska Felicia, lämnar sin strängt katolske far i den lilla byn för att åka till England. Hon lämnar pappan, i dubbel bemärkelse. Deras relation är bruten, förlorad, precis som den mellan Ian Holm och hans dotter i [I]Ljuva morgondag[/I]. Felicia åker till England för att leta upp Johnny, eftersom han gjort henne med barn innan han drog till The Midlands för att söka jobb. Att Johnny glömt att skicka sin adress till Felicia är inget som hindrar henne från att tro på honom. Johnny sitter säkert där och väntar på henne. Det blir en lång resa för den gravida Felicia. I Birminghams förorter möter hon den godhjärtade Hilditch, spelad av - på tal om underskattad - Bob Hoskins. Han är en korrekt man i medelåldern, som är något slags förman i storköket på fabriken där han arbetar. På kvällarna står han och lagar mat med ena ögat på videon som spelar matlagningsprogram från 50-talet. Den kvinnliga kocken heter Gala och är underbart överspelad, med fransk brytning, av regissörens egen hustru, Arsinée Khanjian. Det dröjer en bra bit in i filmen innan vi får reda på vem den här Gala är. Och det dröjer framför allt en bit innan vi förstår vad som döljer sig bakom Bob Hoskins strikta fasad. Det är typiskt Egoyans sinnrikt flätade regi, en konst där ytterst få om någon överträffar honom. På samma sätt som han i [I]Ljuva morgondag[/I] väntade en timme in i filmen innan vi fick se bussresan. Eller som i [I]Exotica[/I] där det dröjde till sista kvarten innan vi förstod sambandet mellan två av filmens huvudroller. Hans filmer är alltså små eleganta byggen där varje liten beståndsdel inte bara är vägd på våg för att se om den passar in. Den är också måttanpassad för att läggas in på exakt rätt ställe. Atom Egoyan lämnar inte en ruta åt slumpen. (Premiär 10 december)