Året är 1941 och nazisterna har ockuperat Paris. Den judiske juveleraren Joseph Haffmann (Daniel Autiell) förstår snabbt allvaret i situationen och skickar iväg sin familj till säkerhet. Själv ska han bara ordna med sina affärer innan han kommer efter. Han låtsas sälja sin butik till sin assistent François (Gilles Lellouche) som ska vakta den tills kriget är över. François flyttar in i familjen Haffmanns hem tillsammans med sin fru Blanche (Sara Giraudeau). Men herr Haffmann lyckas inte lämna Paris utan tvingas gömma sig i butikens källare. Nu påbörjas ett triangeldrama mellan juveleraren, hans tidigare assistent och nya frun i huset.
Farväl Herr Haffmann bygger på en pjäs. Det är en konst i sig att överföra teater till film. Risken finns att det blir för teatralt och för stelt. Dessvärre drar Farväl Herr Haffmann åt det hållet. Daniel Autiell är en erfaren skådespelare. Men här får han inte utrymme att visa på all sin begåvning utan ser mest bister eller vänligt chockad ut. Filmens fokus ligger på François relation med Blanche. Kanske uppgiften är för stor för Gilles Ledllouche och Sara Giraudeau. Det är svårt att förstå hans förändring som karaktär. François ser många gånger mest tom ut när han ställs inför olika val. Blanche blir mest valpig och tårfylld. Först fram mot slutet blir det spännande.
Av någon anledning kommer jag att tänka på filmen Pianisten (2002). Där fungerade lägenheten som Adrian Brodys rollfigur gömde sig i som ett slags fängelse med utblick mot världen utanför. Det blev en beskrivning av nazisternas grymheter likväl vad ensamhet och rädsla gör med en människa. Man önskar att regissören tänkt på likande sätt när han överförde Farväl Herr Haffmann till vita duken. Nu blir ockupationen mest en fond för ett ganska tröttsamt kammarspel.
