Maria Schraders Stefan Zweigbiografi är ett pratsjukt men ändå aktuellt farväl till gårdagens Europa.
Under 1920- och 30-talen hörde österrikaren Stefan Zweig till världens mest lästa författare. När Hitler kom till makten 1934 var Zweig en av många intellektuella judar att lämna sitt hemland. Zweigs exil avslutades i Brasilien, ett land han kallade framtidens. Men han kunde aldrig komma över att Europa stod i brand. Han tog sitt liv tillsammans med hustrun Lotte i Petrópolis den 22a februari 1942.
På senare år, i ungefär samma veva som Wes Anderssons läckert glaserade Zweighyllning The Grand Budapest Hotel gick upp på bio, har det uppstått ett nyvunnet intresse för författaren. Inte minst på diverse kultursidor där verk som den självbiografiska Världen av igår diskuterats flitigt mot ljuset av vår tids flyktingkris och högerpopulismens spridning på den europeiska kontinenten.
Maria Schraders film Farväl Europa, som befattar sig med tiden för Zweigs exil, låter sig genomsyras av detta nyvunna intresse. Det är inte en film upptagen med Zweigs skrivande, författarens själva leverne, så mycket som det inflytande och de etiska förpliktelser som följde med hans position inom en intellektuell elit. En position som mer än understryks i filmens första episod där Zweig som PEN-klubbens hedersgäst i Buenos Aires vägrar ta offentlig ställning mot Nazityskland. Fromt spelad av Josef Hader förklarar filmens Zweig att ett sådant yttrande, fällt på ett säkert avstånd i ett rum fullt av likasinnade, inte bara skulle vara riskfritt och sakna tyngd men också framstå som ett rop efter igenkänning.
Farväl Europa bjuder på ett effektivt anslag, en utmärkt lång stilla tagning i en praktfull bankettsal fylld av de mest färggranna blommor. I samma anda avslutas filmen genom en spegel i en lika lång och elegant tagning. Bägge förmedlar minst lika mycket som de pratsjuka, biografiska neddyk som skiljer dem åt. Om än aktuell och alltid habil är det ett idémässigt tunt farväl.
