Får jag lov?

Vi bjuds på mycket japanskt denna vår. Den ursinnigt undersköna Hana-bi (som gick upp i två kopior och förmodligen kommer att tas ned innan man hinner säga hoho), den mycket sevärda Ålen, och i april Illusioner och Får jag lov?. Inte undra på att den sistnämnda och romantiskt lätta danskomedin har kammat hem otaliga motsvarigheter till Oscars i sitt hemland och rönt stora framgångar på andra sidan Atlanten och i Europa. För Får jag lov? ger oss inte bara lättnynnad och allmänmänsklig underhållning om österländska tabun i tretakter. Japanerna har dessutom precis den framtoning som vi har lätt för att relatera till: hårt strävande arbetsmyror med pulserande själar någonstans under den tokroliga och stela ytan; skygga men varma hjärtan i hederlig svepning. Så bekvämt. I Får jag lov? är den redige kontorsarbetaren Mr. Sugiyama (Koji Yakusho) den lätt vilsne och sökande själen. När han fått vad han länge har strävat efter - en liten villa, snäll fru, söt dotter och egen trädgård - sköljer tomheten över honom och han fascineras av danserskan Mai (Tamiyo Kusakari, en vacker, känd och firad ballerina i Japan) vars fönster han passerar var dag. I hemlighet börjar han att ta danslektioner på skolan där Mai undervisar bara för att få vara nära henne; det är rumba, tango och mambo på stapplande bambiben. Tro nu inte att jag har en speciell allergi mot småvarma filmer där det dansas, nej, nästan tvärtom. Nog för att Woody Allens Alla säger I Love You är fåntråkig och extremt överskattad, men jag har till och med lyckats fatta tycke för australiska Strictly Ballroom, och håller benhårt fast vid att Emeric Pressburgers och Michael Powells suveräna 40-talsdänga De röda skorna är ett mästerverk. Men Får jag lov? säger mig helt enkelt inte så mycket. Den är heller inte speciellt rolig. Filmen skulle må bra av att korta ner sina transportsträckor rejält och i stället låta oss komma längre in under skinnet på rollerna. Många av skådespelarna, däribland Koji Yakusho, Akira Emoto och Misa Shimizu, känns igen från Ålen, och har man en gång sett vad de förmår, så nöjer man sig liksom inte med mycket mindre, i en film som helst bara vill vara söt. Och det är den förvisso. Inget ont i det.