Familjehemligheter

Roger Wilson 23:59 24 Jan 2001
Efter skildringen av den svenska proggens 70-tal i Moodyssons [I]Tillsammans[/I] är det nu dags för medelklassneuroserna från samma tid att bli film. För regin står 40-talisten Kjell-Åke Andersson ([I]Juloratoriet[/I]) och för manuset sextiotalisten Håkan Lindhé ([I]Hela härligheten[/I]). Filmen följer kärnfamiljen Bendricks genom fyra händelserika dygn då alla i familjen går igenom omvälvande upplevelser. Ett swingersparty, en förlorad oskuld, en separation och ett fältbiologmöte. I radhus- och villadjungeln har den ombonade vardagen sedan länge blivit ett fängelse, middagarna med grannparen något man måste uthärda och sittningarna framför [I]Snobbar som jobbar[/I] en torftig tröst. Men under den händelselösa ytan rasar stormar. Ett grannpar separerar under stor dramatik, och den blåslagna mamman hämtar sin son mitt under en mattelektion, när de ska flytta. I familjen Bendricks är det mamman, Mona, som är katalysatorn till förändringarna. Hennes vaga känsla av otillfredsställelse med livet blommar upp på allvar när hennes gamla pojkvän Ove kommer på besök till småstaden från sitt hem i USA. Och i takt med att hennes tvivel växer sig starkare, skakas också familjen i sitt fundament - precis som huset riskerar att rasa på grund av de olycksbådande sprickorna i grunden. Det första som slår emot en när man ser Familjehemligheter är det visuella. Ett ambitiöst arbete för att få till de rätta tidstypiska miljöerna och kläderna in i minsta detalj - bilmodeller, klädmaterial, knäckebrödspaket och TV-program. Och kanske beror det på att det är min barndomsmiljö som skildras, men för mig tar alla detaljer uppmärksamheten från handlingen. Det är lite för lätt att fastna i en kort nostalgitripp av varje jeans-jacka och fåtölj i stället för att följa handlingen. Lite tror jag att det beror på att man ofta valt extrema uttryck och modeller, kanske frossat lite för mycket i smaklösheter, skrikiga kläder, fula frisyrer och tjocka glasögonbågar. Å andra sidan är det helt omöjligt att motstå en scen som den där tonårstjejen Katta går på fågelskådning iklädd vita jeans, en rödvitrandig topp och platåskor. Betydligt mer fokuserade känns då flera av skådespelarinsatserna. Rolf Lassgård är till exempel utmärkt som den jovialiske familjefadern som försöker förtränga alla problem. Erik Johansson som spelar storebror Ola och Emma Engströms truliga lillasyster Katta gör också sköna skådespelarinsatser. Däremot är det lite värre med Maria Lund-qvist. Någon borde ha sagt till på skarpen vid de tillfällen som hon låter exakt som i TV-serien Sally. Filmen har dock problem med att hitta rätt i tonläget. Ibland försöker man visa stora känslostormar som känns dåligt underbyggda och oförståeliga. Idyllen förbyts till katastrofområde lite för snabbt och utan att det riktigt förklaras varför. I filmens slutscener faller sedan hela det dramatiska bygget ihop och slutar på ett inkonsekvent och fegt sätt. Eller är det bara ett misslyckat försök till ironi? Annars är [I]Familjehemligheter[/I] i sin ambition att vara ett laddat drama och en svart komedi efterlängtad. Lindhé och Andersson fångar många känslor pricksäkert - som den där oroskänslan som stavades skilsmässa och som malde i en och annan mage under barndomen, eller den leda och torftighet som ibland kan ligga som en blöt filt över tonårstillvaron. För det är just i porträtten av tonåringarna som [I]Familjehemligheter[/I] är bäst och starkast. Där hittar Håkan Lindhé sitt mest angelägna stoff, och ur den källan skulle jag vilja att han grävde djupare.
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Adam

"Desto längre graviditeten fortgår, desto mer prövas gränsen där det engagerande går över till manipulativt fiskande efter publikens tårar."