Evita

Kompositören Andrew Lloyd Webber och textförfattaren Tim Rice utgör något av musikalvärldens hitmaskiner och har varit drivande krafter bakom verk som Jesus Christ Superstar, Fantomen på Operan och Cats. Ända sedan musiken till Evita var färdigskriven 1976, och inte ens hade haft urpremiär på scen, har det dryftats om vem, var, när och hur detta verk skulle filmas, samt nödvändigheten därav.20 år senare är filmen klappad och klar. Mest uppmärksamhet har dock fallit på det psuedokontroversiella valet av Madonna i huvudrollen. Argentinarna sägs vara upprörda över att en så moraliskt förkastlig person, som till och med kan ligga och smeka sina strutbröst på scen, skall gestalta deras nationalhelgon. Men ämnet var heligt och politiskt känsligt redan på 70-talet då protesterna haglade över det faktum att musikalen överhuvudtaget skrevs. De som i dag ojar sig över valet av Madonna i huvudrollen hade förmodligen misstyckt även om den spelats av Maria Magdalena. Den fattiga bondflickan Eva Duarte blev på 40-talet Evita med det argentinska folket då hon verkade vid sidan av sin man, militären Juan PerÖn. Hennes platinablonda folkliga gestalt förkroppsligade alla löften om det bättre liv som tusentals argentinare drömde om. PerÖn valdes till president med Evita som regimens matrona och bakom fasadenmed strikt dirigerade nyanser i tonarterna. Det senare får tyvärr oftast utgöras av bombastiska inslag, revolutioner, explosioner och massdemonstrationer det vill säga sådant man inte får plats med på en teaterscen. Parker har valt att tona ned Che Guevaras gestalt, som i musikalens ursprungsversion utgör en starkt markerad och utanförstående berättarroll. Antonio Banderas får krasst heta Che, och vi slipper se honom bära lösskägg och basker med röd stjärna. Che's mer kommenterande, folkliga roll blir det som gör att filmen överhuvudtaget får ett sammanhängande flyt, och när det flyter som mest är Evita bitvis lysande underhållning. Det är svulstigt, patetiskt och kristallklart exakt. Sedan kan man ju undra hur en så multifinansierad och välansad film låtit scener med bristande läppsynk passera? För vi talar om överproducerad film. Film som är så välpolerad att det ibland uppstår ett matt tomrum mellan blanka ytor och pålagd musik. En berättelse som glider förbi i form av drygt två timmars välsmord musikvideo, med stjärnkikaren inställd på topplistan. Juan PerÖn var en diktator som med fast högerhand verkade för subjektivt färgad censur. Men en punkt i hans brandtal borde spikas upp på väggen, även om censur är den mest trångsynta lösningen: utländska industrier borde inte få dominera marknaden. Inte ens om de är allierade med helgon. Gott nytt år SF. Vila i frid, Evita.