Pressinformationen utlovar "ett hjärtevärmande drama" och anslagets mer än lovligt hurtiga ljudband trippar och hjular omkring i de snart irriterade örongångarna. Föga eggande. Jag bereder mig sålunda på ytterligare en anstormning av den hollywoodska sentimentaliteten som på senare tid har blivit ännu mer aggressiv än vanligt. Och visst är det en så kallad tear jerker men den uthållige upptäcker även en hel del humor och ett gott skådespeleri från flera håll.
Simon Birch är inte bara en liten kille, han är en [I]extremt[/I] liten kille. Under det år vi följer honom är han tolv år men inte mer än en tvärhand hög. Däremot har han klart högre emotionell och intellektuell intelligens än sina skolkamrater och, i de flesta fall, även högre än de bigotta vuxna som befolkar det lilla 60-talsstaden.
Livet leker knappast för handikappade Simon. Han mobbas i skolan, han har en pariastatus i samhället och hans föräldrar har ignorerat honom sedan födseln. Det finns bara två människor som bryr sig om honom: bästa vännen Joe och dennes goda och yppiga (Simons omdöme) mamma Barbara (Ashley Judd). Och så Gud förstås. Simon tror sig, i ett försök att se en mening i sitt handikapp, vara Guds redskap. Han är övertygad om att han kommer att bli en hjälte, någon vars namn en gång kommer att nämnas med respekt.
Men Simon Birch är ingalunda en ljuv liten skapelse. Hans höga intelligens gör att han ifrågasätter det inskränkta samhällets normer, alternativt knåpar ihop några intriganta hyss som skulle få Emil att rodna. Men innerst inne blöder han, får vi anta - eventuell tvekan på det området beror dock inte på huvudrollsinnehavarens insats utan snarare på filmmakarna som, i förmodad brist på slipade instrument, konsekvent vägrar operera på djupet. Istället kryddar man på med ytterligare yttre hemskheter och låter exempelvis döda den enda vuxna människan som ger Simon ovillkorlig kärlek: Barbara. Det är framförallt i glappet mellan dessa oerhörda trauman och den bristande effekten på gossen - han stretar vidare, tillsynes utan större åverkan på själen - som [I]Ett litet mirakel[/I] förlorar kraft. Istället för att våga ta itu med smärtan och sveken förlorar sig filmen i en krystad, mållös och stråkackompanjerad spekulation i mänskliga tragedier.
Simon är dock ståndaktig som få personer skulle kunna vara i rådande omständigheter, och han dör också mycket riktigt hjältedöden - och blir på så sätt en martyr. Som sådan sätter han fingret på våra svagheter, men med martyrskapet följer också viss upphöjning, och därpå även en absolution som alltför lätt befriar regissör och åskådare från eftertankens kranka blekhet: "Han fick ju som han ville, den lille starke gynnaren. Nu går vi och ser nästa film."
Simon Birch
Skådespelare:
Regi:
