Entrapment

Det är inte bara Connerys cementering i rollfacket "gammal besserwisser som lär ungdomen att sitta fint" som känns trött. Än värre är många regissörers tro på myten om den skotske 70-åringens sex appeal. Sällan har en filmstjärna tillåtits byta kroppsvätskor med så många unga damer under så lång tid. Sean Connery har hållit stånd på duken i 40 år och nu börjar tiden ta ut sin rätt. Kärleksscenerna i [I]Entrapment[/I] mellan Connery och den 40 år yngre Zeta-Jones har ungefär samma känsla av sensualism som en Dr Alban/Borg/Brolin-video. Denna teknikfyllda actionhistoria om mästertjuven och hans kvinnliga lärling, eller rättare sagt groupie, utspelar sig i en värld där inbrottstjuvar är intelligenta, vältaliga och välsituerade - och därför egentligen i total avsaknad av motiv för att riskera liv, lem och frihet. Vilket i stort avslöjar att huvudpersonerna är sjukliga kleptomaner; välutrustade sådana, visst, men dock kleptomaner. Vilket i sin tur inverkar menligt på min sympati för de tu. Risken att paret ska bli berövade sin frihet är i och för sig minimal då ingen av denna världs poliser, agenter eller säkerhetsmän verkar ha ett IQ-tal som överstiger deras skonummer. Nej, det är inte snällt att raljera, det är till och med ganska futilt, men när regissören och manusförfattarna så tydligt räknar med att publiken ska svälja den ena oöverlagda premissen efter den andra, är det svårt att förhålla sig oaffekterad. Men den ojämne regissören Amiel ([I]Den sjungande detektiven[/I], [I]Sommersby[/I]) lyckas ändå bitvis engagera. Den noggrant iscensatta kuppen mot megabanken, på nyårsnatten mot år 2000, har allt vad man kan önska av en film av matinéslag, och flyktscenen är i all sin osannolikhet faktiskt gastkramande - speciellt för den som likt undertecknad lider av lättare höjdskräck. Några oväntade vändningar visar dessutom en god vilja att föra oss bakom ljuset, men här skulle Amiel & co ha tjänat mycket på att döda några darlings. Likt överförfriskade pusselmakare plockar de fram den ena lilla - ibland [I]väl[/I] tydligt annonserade - överraskningen efter den andra, vilket slutligen leder fram till en final helt tömd på trovärdighet och hjärnceller. Kvar finns en förnimmelse av något som skulle ha kunnat bli riktigt bra - samt en aning om att regissören och kameramannen är väldigt fascinerade av Catherine Zeta-Jones bakdel.