Ensamma hjärtan

Om kriteriet för vad som är en riktigt bra film är att man ska bli berörd, bli träffad hårt i magen, så är det här förmodligen den enda film ni behöver se i år. Jag har nämligen svårt att föreställa mig att något mer rörande mänskligt än [I]Ensamma hjärtan[/I] ska dyka upp på länge, länge. Jag kan inte minnas när jag senast blev så fysiskt påverkad av en film. Och det är inget annat än häpnadsväckande att det här är en film av en 35-årig debutant, spanjoren Benito Zambrano som gått på filmskola i Havanna under Gabriel García Marquez rektorskap. Nu är detta inte alls en film i denna litterära magikers anda. Här är realismen nerplockad på gatuplanet, ner till ett sjabbigt kvarter i en spansk storstad. Här bor Maria, en kvinna i 35-årsåldern som ofelbart träffar fel män, försörjer sig med olika städjobb och dricker på tok för mycket billig konjak. Livet och vardagen är alltså jävliga nog för henne - den senaste pojkvännen, en anvarslös och pantad lastbilschaufför, har till exempel gjort henne gravid - när hennes gamla mamma plötsligt dyker upp på besök. Pappan, en sur och dominant gammal gubbtjyv, är inlagd på sjukhus och mamman vill bo hos sin dotter för att slippa pendla mellan stan och landet. Till detta kommer en äldre änkling, en granne till Maria, som blir en katalysator i berättelsen. Ur detta mikrokosmos turnerar Zambrano en underbar historia, som utan tvekan, och i bokstavlig mening, är på liv och död. [I]Ensamma hjärtan[/I] förenklar inte, varje karaktär är omsorgsfullt utmejslad, de inre konflikterna blottlagda. Den väjer inte för det komplicerade och den låter allt ta den tid som krävs. Ett långt samtal i köket mellan Maria och den gamla grannen, mot slutet av filmen, är kanske det mest slående exemplet. Här prövas livet, tilliten och kärleken, här är det stora känslor i gungning. I Hollywood hade detta yxats till och varit snabbt överstökat, alltså förflyttningen från punkt A till B. I Zambranos händer blir det i stället en mästerlig uppvisning i det slutna rummets drama. Och än en gång är det närmast obegripligt att denna kraftfulla och resonansrika personinstruktion kommer från en debutant. Sällan har det väl varit så enkelt att sätta betyg på en film. [I]Ensamma hjärtan[/I] är mer än en stor filmupplevelse. Den är ett minne för livet. (Premiär 17 mars)