Enemy at the Gates

Det är inte helt lätt att avgöra vad som är poängen med denna film. I centrum för berättelsen står Vassili Zaitsev (Jude Law), en ung bondpojke med fallenhet för prickskytte som tvingats ta värvning i den ryska armén för att försvara Stalingrad mot tyskarnas angrepp 1942. En politisk kommissarie vid namn Danilov (Joseph Fiennes) upptäcker Vassili och inser hur han kan dra fördel av hans speciella talang. Med hjälp av den nyhetsbulletin som Danilov är redaktör för åstadkommer han en myt kring den unge prickskytten som syftar till att bygga upp det ryska självförtroendet. Den opportune Danilovs underliggande motiv är dock inte så ädla som man kan tro. Vad han egentligen är ute efter är att vinna sin chef Nikita Khruschevs gunst. Vassili blir ganska snart en pjäs i ett politiskt rävspel. I nyhetsbulletinen som skickas ut med jämna mellanrum ges utförliga rapporter om antalet tyskar han fällt varje dag. Allt är gott och väl tills tyskarna skickar in en major König (Ed Harris), en mördarmaskin med spårsinne som en knarkhund med uppdrag att oskadliggöra Vassili. Vassili har i sin tur blivit förälskad i samma kvinna som sin överordnade Danilov, den vackra Tania (Rachel Weisz). Han har också tröttnat på att motsvara den fantombild Danilov byggt upp i pressen och vill dra sig ur. Och här någonstans börjar hela bygget falla sönder. Filmens konflikt mellan myt och drabbar också själva filmen. För väl ofta är det svårt att avgöra om regisösren Annaud vill bygga vidare på hjältemyten eller påvisa dess absurditet. Den kritik av media som framskymtar känns mest som en förevändning för att visa att också en mediestjärna har ett liv, kan bli förälskad och vara svag. På en strikt visuell nivå är [I]Enemy at the gates[/I] ganska imponerade. Nedtonade färger till en gråvit skala gör förekomsten av exempelvis de röda ryska fanorna synnerligen effektiv. Scenerna med Vassilis och Königs tysta kamp mot varandra är i all sin långsamhet emellanåt ganska nervpirrande. Men på det hela taget lyckas filmen aldrig övertyga. Problemet består helt enkelt i att Annaud inte verkar veta vilken stol han skall sitta på. Han vill både visa de politiska krafter och maktmekanismer som människor underordnas i krig och underbygga den myt om ensamma, oövervinnliga hjältar som samma krafter alltid har underblåst. Resultatet av denna ambivalens blir förvirring istället för klarhet.