En sen kväll på McCool´s

19:32 25 May 2001
Att låta samma historia skildras ur olika och ibland varandra motsägande synvinklar är ett beprövat grepp både inom filmmediet och litteraturen. Kurosawas [I]Rashomon[/I] och Tarantinos [I]Pulp Fiction[/I] är några av de verk som uppfinningsrikt har utnyttjat denna berättarteknik. I Harald Zwarts [I]En sen kväll på McCool´s[/I] mobiliseras konventionen på nytt, men med ett resultat som aldrig borde ha lämnat klippbordet. I filmen blir tre män blir besatta av samma kvinna, som skamlöst utnyttjar dem för att uppfylla sina önskningar. Matt Dillon spelar en avdankad bartender på ett sjapp som heter McCool´s, John Goodman en dum polis, Paul Reiser en självgod advokat och Liv Tyler den femme fatale som blir männens undergång. Efter att ett mord ägt rum på den bar där Dillon arbetar och där Reiser varit på besök, kallas båda in till förhör av Goodman för att återge sin personliga version av vad som hänt. [I]Sen kväll på McCool´s[/I] kan väl beskrivas som komedi kryddad med element från film noir. Men det förutsätter att man bortser från att filmen varken har noir-genrens laddning eller är det minsta komisk. Framför allt det sistnämnda borde stämma filmens producent till eftertanke, i det här fallet Michael Douglas som också gör en nästan habil biroll i filmen. Det är för övrigt länge sedan jag såg en film som är så pinsamt förtjust i sin egen förmodade brist på rumsrenhet som [I]Sen kväll på McCool´s[/I]. Filmen är till brädden fylld av dåliga, grabbflåsiga sexanspelningar som på sin höjd tilltalar nyinryckta infanterister som har problem med för tidig utlösning. Ett av komedigenrens mest grundläggande element förutom tidskänslan (det man brukar kalla "timing") är replikerna, vilka här är så dåliga att man undrar om manusförfattaren försökt gissa sig till vad som är roligt. Det förvånar därför inte att skådespelarna levererar dem med en sådan brist på övertygelse att jag misstänker att man måste ha haft regelbundna pep-talks med dem för att över huvud taget få dem att fullfölja inspelningen, en inspelning som måste varit kantad av ändlösa krismöten. Jag kan försäkra läsaren om att detta är en film som förtjänar dödskallen. Det må vara något sorts privilegium att mot betalning se på och skriva om film men det finns faktiskt gränser för hur mycket åtminstone jag kan tolerera. Paradoxen (eller ironin, beroende på hur man är lagd) är naturligtvis att jag först måste se dyngan för att kunna ångra att jag tog mig an uppdraget att skriva om den.
One Night at McCool´s
Skådespelare: 
Regi: 

Fler filmrecensioner