Cancersjuka Marion (Vanessa Redgrave) har lärt sig leva med dödsklockan tack vare sin körgrupp, där hon tillsammans med jämnåriga tolkar hits och vickar på sina höftopererade moneymakers. När det oundvikliga väl sker lämnar hon sin man Arthur (Terence Stamp) efter sig, en bitter stöt som nu saknar anledning att stiga upp ur sängen. Så småningom uppstår dock en vänskap mellan honom och körgruppens karismatiska ledare (Gemma Arterton) – en vänskap sådär patenterat oväntad att filmer döps efter dem.
Regissören Paul Andrew Williams har tidigare gjort hårda, kompromisslösa genrefilmer som London to Brighton och Cherry Tree Lane. Här har skriken stämts om till en sång som många kommer vilja höra. Kommersknapparna trycks så hårt att tårkanalerna är på ständig alert – främst på grund av Terence Fischer, som graciöst bär änklingssorgen på sina axlar. Tyvärr omges han av flamsande pensionärer som envisas med att göra ålderdom till en trött punchline.
Det är reservationslöst sentimentalt och gjort med så till synes godhjärtade uppsåt att man knappt vågar höja invändningar utan att boka sängplats i helvetet. Ja, det är en fin snyfthistoria, men också så förbannat effektsökande att jag vill snyta bort tårarna och kasta näsduken i ansiktet på regissören.
