Efter några själlösa internationella högbudgetprojekt som [I]Les Misérables[/I] och [I]Fröken Smillas känsla för snö[/I] är nu Bille August tillbaka i den skandinaviska filmvärlden med [I]En sång för Martin[/I]. Manuset har han skrivit själv, med utgångspunkt från författaren Ulla Isakssons [I]Boken om E[/I], där hon skriver om sin makes demenssjukdom. I Bille Augusts händer har detta blivit till en film om två musiker - kompositören Martin (Sven Wollter) och violinisten Barbara (Viveka Seldahl) som blir passionerat förälskade och gifter sig - men som bara får några få år tillsammans innan Martin plötsligt drabbas av minnesluckor. En glömska som visar sig vara förstadiet till Alzheimers, som snabbt bryter ner och förändrar Martins personlighet.
Av detta dramatiska och känsloladdade ämne har Bille August lyckats skapa ett förvånansvärt torrt och stelt drama. Mycket beroende på de formella och distanserande replikerna - när Martins dotter efter en simtur med pappa berättar att hon känner sig oförlöst i skolan så är hon bara en av många karaktärer som använder ett högtravande språk som effektivt blockerar allt liv och känsla i berättelsen. På samma sätt känns den tydliga överklassmiljön och glorifierandet av konstnärskapet också som onödigt utanpåverk i en historia om en sjukdom som drabbar oavsett klass eller yrke.
Större delen av [I]En sång för Martin[/I] upptas naturligtvis av demenssjukdomens förlopp. Om sorgen över hur den människa man älskar mest i världen långsamt, inför ens ögon, blir en främling - hur kunskaper och karaktärsdrag sakta men säkert försvinner. Barbara kämpar med sin Martin, bunden vid ett löfte de gett att aldrig lämna varandra. Hon lagar favoriträtter och spelar älsklingsmusik - allt för att väcka Martins dunkla minnen till liv, och upprätthålla illusionen för sig själv att den man hon älskade fortfarande existerar. Tyvärr beskrivs hennes kamp på ett repetitivt och förutsägbart sätt. Bara några få scener sticker ut, annars brister det i utveckling och fördjupning - det blir bara scen på scen som beskriver samma sak.
Men inte ens Augusts stela manus kan ändå helt ta bort kraften och tragiken som en sjukdom som Alzheimers innebär. När filmen närmar sig sitt slut lyckas de starka känslorna äntligen nå fram - även om det kanske beror mer på någon sorts enkel identifikation och Sven Wollters skådespeleri än ett helt lyckat och genomtänkt gestaltande.
Skådespelare:
Regi:
