En fiende ibland oss

IRA-mannen Frankie (Brad Pitt) är i USA för att köpa missiler med vilka han ämnar skjuta ner brittiska helikoptrar. Han får genom en högt uppsatt kontakt tillfälle att bo hemma hos polisen och kärnfamiljspappan Tom O'Meara (Harrison Ford). Tom är visserligen av irländsk härkomst men inte på något sätt delaktig i IRAs krigföring och lämnas därför i villfarelsen att den unge besökaren är en genomsnittlig, ölpimlande, glad sälle från fäderneslandet. Vapenleveransen dröjer och de tu börjar umgås allt mer. Den sympatiske Frankie hittar i den ännu mer sympatiske Tom ett substitut för den far, mördad av engelsmän, som han sörjt sedan barnsben. Men komplikationerna tar snart över och löfte om hämnd ställs mot plikt och rättvisa.Det är med viss förtröstan man anländer till en visning av en "Harrison Ford-film". Den nu 55-årige, före detta snickaren, har grovt räknat förgyllt var film han agerat i. Fords förmåga att ge sina figurer trovärdighet och jordbundenhet i de mest osannolika omgivningar, är närmast oöverträffad i den stora fabriken i väst. Så var det i såväl Stjärnornas krig- och Indiana Jones-trilogin som i Sabrina och Patrioter. Och så är det även i En fiende ibland oss. Det måste dock i detta fall ha varit ett drygt dagsverke för Ford. Alan J. Pakula (Pelikanfallet, Misstänkt för mord och, inte minst, Alla presidentens män) har nämligen gjort en mycket ojämn film som pendlar mellan insiktsfulla, om än enkla, budskap -- som att alltför många vapen på gator och torg ger fler döda medborgare, och ren patetik. Slutscenen är svårslagen i genren gråtmild manlighetsporr. Och den manusnisse som kom på idén att Frankie skulle smuggla hem missilerna till Irland i en liten fiskebåt, får väl anses ha klarat av sin pryotid med bravur.Pakula etablerar far-och-son-temat noggrannt och pedagogiskt med några, korta inledande scener från Frankies barndom vilka är i klass med reklamfilmen för Start, frukostflingan som får varenda familjemedlem att möta måndagmorgonen med ett leende. Efter denna lycka och efter det brutala mordet på pappan är det menat att vi ska förlåta Frankie alla tänkbara övergrepp. Vilket vi till en början också gör (den manipulativa kraften hos den i oss alla lagrade hämndmyten är inte att underskatta) men efter tag blir det för mycket. Speciellt med tanke på att Fords polis är så in i helsike ärlig och rättrådig att han, faktiskt, vill säga upp sig från kåren eftersom han har gjort något så hemskt som att ljuga. Skrämmande.Nå. Pakula tar hel enkelt i så mycket att han missar målet. Där han vill skapa nyanser, växer det bara fram kontraster och dessa gör som ofta annars att trovärdigheten flyger sin kos. Och detta är naturligtvis allvarligt för en film som hämtar sin konflikt från ett så på alla vis reellt, och smärtsamt, krig.Det är, som redan framgått, Ford som ser till att gubben här ovanför inte har nerdragna mungipor. Efter detta elddop måste det slås fast: han vet inte ur man misslyckas på duken. Och Pitt är inte så dum han heller.