När det som döljer sig bakom årets mest ariska filmaffisch börjar rulla framför mina ögon förstår jag snabbt att det är nu årets vinterkräksjuka bryter ut. Med all respekt för den välbehövliga underhållning som jukeboxmusikaler bjuder vår samtid på – Edward af Silléns Tomas Ledin-singalongkomedi är en av de tråkigaste i genren. Innan pressvisningen berättar filmens producent med stolthet att filmen är den första svenska i sitt slag (Känn ingen sorg har uppenbarligen helt gått honom förbi), att Sveriges främsta skådespelare och dansare är med (nja), och att detta unika verk tagit hela fyra år att färdigställa (så varför glappar läppsynken?) Att inleda med "Jag förstod aldrig riktigt vad som hände den där gången förutom att allt blev fel" skulle ha varit mer på sin plats.
Gymnasiets mest åtrådda sensuella Isabella (stel Malin Åkerman) är femton år efter studenten finanshaj. Hon sitter i ett kontorslandskap och saknar meningen med livet vilken tycks bestå i kyssande par och lyckliga minimalistiska familjer av det slag som DN gör långa reportage om. Innan midsommar åker hon till sin hemby för att fira pappans (Johan Ulveson) sextioårsdag och träffar en massa folk som hon inte har sett sedan skoltiden. Det framgår aldrig varför hon hållit sig borta i nästan två decennier men hon minns med all tydlighet de Ledincharmiga sms hon fick av byns hulk Simon (blonderad Christian Hillborg). Och nu ska han gifta sig med barndomskompisen Molly.
Filmen tänder enbart till när buktalande Jonas Karlsson och roligt flamsiga Shima Niavarani dyker upp - de enda förutom sjungande Ulveson som bjuder på sig själva och fattar grejen med att göra en film om författaren till texten: "Det har ingenting att göra med något annat än just dig, att vår fosterländska flicka får varje man på knä". När det inte sjungs, dansas och spexas är dialogen milstolpigt stolpig och handlingen tunn och lättöverskådlig som SDs partiprogram – vilket En del av mitt hjärta på ett obehagligt vis mer eller mindre medvetet nostalgiflörtar med.
