Det mest knäckande med arbetslöshet är att det är ett så obarmhärtigt kvitto på att någon inte behövs. En fullt arbetsför, stark och frisk människa efterfrågas inte utan får spendera sina dagar med artificiell sysselsättning. Moment som i en tidsmässigt pressad vardag tar fem minuter att utföra kan sträckas ut över en förmiddag - plocka bort frukost, diska och sen lunch. Att dammsuga blir en eftermiddags arbete. Det är den här typen av detaljer som regissören Marion Vernoux så skarpsynt fångat i sin debutlångfilm [I]En dag i taget[/I].
Valeria Bruni-Tedeschi är alldeles lysande i huvudrollen som den långtidsarbetslösa Marie, en kvinna vars hela hållning signalerar ett försynt "ursäkta". Hon är en person som aldrig ställt ett krav, som blir förvirrad av att köra bil och som den dagen hon dör förmodligen inte kommer få mer än ett "vila i frid" sagt om sig. Marie lever tillsammans med man och två döttrar i en för liten lägenhet i en förort och en del av sin tid fördriver hon genom att håglöst och omständligt handla på snabbköpet. Där möter hon en dag Pierre, också han arbetslös. Han är tjänsteman, gift med en kvinna i karriären - och det skulle aldrig falla honom in att köpa halvfabrikat. Med bara arbetslösheten gemensamt växer en vänskap fram som senare övergår i kärlek. Men medan Marie lugnt accepterat sitt öde som icke-behövd håller sysslolösheten på att driva Pierre till vansinne - han kedjeröker, teoretiserar kring varuhusets logistik och genom bland annat dessa temperamentskillnader synliggörs de subtila sociala markörerna som skiljer de båda från varandra.
I en intervju sa manusförfattaren Malin Lagerlöf ([I]Hans och hennes[/I][, [I]Vägen ut[/I]) ungefär att "man till slut lär sig att det inte går att lägga tre sorgliga scener efter varandra". Det är uppenbart att Marion Vernoux och Santiago Amigorena som skrivit manus till [I]En dag i taget[/I] inte delar den synen, för här följer sorgliga scener på varandra och bitvis blir tragiken överväldigande. Vernoux lyckas så gott som genom hela filmen skildra monotonin utan att skildringen i sig blir monoton, men det är inte utan att man emellanåt önskar filmens stukade hjältar lite framgång i det kompakta vardagseländet. [I]En dag i taget[/I] är inte en våldsam film. Ingen dör, ingen blir skjuten eller ramlar ner i ett hisschakt, inga pengar försvinner. Intrigen är snarast obefintlig och berättelsen är närmast socialrealistisk. I sin ensamhet gör Marie work-out framför TV:n eller begår en så meningslös handling som att ringa in till radion och sjunga. Kameran vilar nära Maries ansikte, man vet inte vad hon tänker, förmodligen vilken av sina tre rätter hon ska laga till middag i dag.
[I]En dag i taget[/I] är en stillsam och stark film som borde vara obligatorisk för alla som arbetar på arbetsmarknadsdepartementet, för Ericssons styrelse och för 27-åriga IT-snubbar som i smyg avskedar människor som är föräldralediga.
Skådespelare:
Regi:
