En amerikansk varulv i Paris

Det mest intressanta med denna sannolikt icke-auktoriserade och fristående fortsättning/remake av John Landis En amerikansk varulv i London var stämningen på pressvisningen. Luttrade filmkritiker hasade sig långsamt in från vårsolen, småpratade lite förnöjt och avslappnat likt Tre Kronors spelare i omklädningsrummet inför en match mot Tanzania IF. Yrkeskunnandet kan läggas åt sidan för en stund och det är bara att glida omkring och stoppa in pucken i ett närmast ogarderat mål.En amerikansk varulv i Paris bjuder milt sagt heller inget motstånd, är i synnerlig avsaknad av den filmiska taktik som kallas hållbar dramaturgi och är dessutom riktigt korkad. Addera det sämsta i Landis original med delar av Ett päron till farsa på semester i Europa (minus Chevy Chase) och denna onödighet är fångad i sitt nötskal. I tider då de ironiska skräckfilmerna avlöser varandra borde man kunna kräva en varulvsfilm där de medverkande är medvetna om genrens regler. Icke så. Här har de hopplösa huvudpersonerna uppenbart aldrig sett en dylik film och tillåts till och med yttra kalkonklassiker som "jag blev attackerad av en stor hund".De tillfällen då den pubertala humorn passerar fånighetens grad, och plötsligt erbjuder ren karikatyr på amerikansk ungdomskomedi, lyfter filmen tidvis sitt håriga anlete ur dyngan. Men det handlar om mycket få tillfällen, och dessa sannolikt resultatet av omedvetna reflexer från regissören, manusförfattaren och producenten Anthony Wallers självbevarelsedrift. Waller måtte ha goda kontakter i Hollywood för att få genomföra denna produktion men det lär nog ändå dröja innan han får klartecken för en till. Detta står inte minst skrivet i kritikernas hållning då de på sömndruckna ben vacklar ut ur biografen.