Det är svårt att föreställa sig ett Storbritannien utan Elizabeth II som drottning. I år firar hon 70 år på tronen. Nyligen bortgångne Roger Michell (Notting Hill) firar jubileet med en hyllning i form av dokumentär. Regissörens sista film är just det, en genomgående tribut berättat i kapitel enkom via arkivbilder.
Kapitelindelningen väljer att överge en kronologisk skildring av monarkens liv, i stället delas det upp i olika kännetecken. Ett av kapitlen tar namnet ”I sadeln” och visar hennes kärlek till hästar, ”Till sjöss” berättar om familjens gigantiska lyxjakt, vidare går det. Det är en skickligt utförd berättarteknik som lyckas trots avsaknad av berättarröst eller ledsagande presentatör. I fel händer hade filmen kunnat framstå som enbart en stilövning, i stället lyckas Michell framställa känslan av ett helt (långt) liv på rappa 90 minuter.
Det vore en överdrift att kalla Elizabeth: A Portrait in Part(s) för ett nyanserat porträtt. Endast närmare slutet närmas de smutsigare sidorna av kungafamiljens agerande genom åren. När det väl tas upp hålls kritiken kortfattad.
Men det strömmar en viss melankoli genom hela filmen. Närmare slutet gör Michell dess avsikt tydlig, lika tragiskt som förvånansvärt inspirerande: Varför det är så svårt att se ett Storbritannien utan Elizabeth är inte för att hon har suttit på tronen länge, utan snarare för att hon tillåtit sig själv framstå som en symbol snarare än en person. Denna slutkläm är inte direkt en nytänkande observation om Elizabeth, men oavsett slående.
