Eldslukaren

Två tvillingflickor hinner knappt födas in i andra världskrigets Finland, innan deras mamma lämnar dem i mormors trånga kyffe och följer med soldaten Heinz tillbaka till Tyskland. Kommunistmormor döper flickorna till Vladimir och Iljitj efter Lenin. I folkmun får de dock de mer passande namnen Helene och Irene. Irene blir den skört vackra, Helene den stadigt jordbundna. De växer upp tätt sammanbundna och när mamma kommer tillbaka med sin spanske cirkusartist, följer de med henne. Irene blir stjärna på cirkusen, Helene blir hennes vårdande tjänare. Flickornas hårda men symbiotiskt sammanvävda uppväxt klipps in mellan bilderna från den ensamma, vuxna och av livet prövade Helenes kringirrande i Helsingfors en kall 90-talsnatt. [I]Eldslukaren[/I] är en slående vacker film, ibland kan den föra tankarna till en Peter Greenaway i sitt estetiserande. Men Pirjo Honkasalo undviker den kyliga distans som ofta drabbar den engelske regissörens kalkylerat vackra bildtablåer. Det vilar ett stilla vemod, jag är frestad att kalla det ett finskt vemod, över filmen; en grym men nostalgisk ton som är svår att värja sig mot.Honkasalo, som gjorde den uppmärksammade dokumentären [I]Askungen från Tallin[/I] för något år sedan, har velat mycket med sin film. Hon vill skildra den starka men alls inte okomplicerade kärleken mellan två inbördes mycket olika tvillingsystrar, och den lika starka men än mer komplicerade kärleken mellan en mamma, som inte var riktigt redo att bli mor, och hennes döttrar. Och ett barns utsatthet, hur lätt det är att utnyttja någon som står i beroendeställning. Dessutom vill Honkasalo ge en subjektiv tidsbild av ett Finland då och nu. Hennes historia innehåller alla dessa delar, och hon lyckas hålla samman dem till ett helt. Inte minst tack vare övertygande skådespelare och en oerhört snygg klippning. Honkasalo har valt att, liksom Lisa Ohlin i [I]Veranda för en tenor[/I], låta nutiden utspela sig i svartvitt medan dået är i färg. Men till skillnad från i Ohlins film går övergången helt smärtfritt, som på en glidande skala snarare än som ett brutalt skutt. Invändningen är att Honkalsalo tar lång och lite omständlig tid på sig att berätta sin historia. Det är en stark och vacker film hon har gjort, men tung att ta sig igenom.