Förföriska narcissister och känslokalla sociopater fyller en dignande och bloddrypande hylla i filmarkivet. Dit sällar sig nu även Argentinas Oscarsbidrag El Àngel av Luis Ortega – till den lite mer spännande och av godtrogna föräldrar mindre omtyckta ungdomsavdelningen. Filmen som producerats av nestorn Pedro Almodóvar blev en dundersuccé i ursprungslandet, och lär ha inspirerat en annan argentinsk stolthet, påven Franziskus, att ägna sin första majpredikan åt att bevisa att Satan verkligen existerar.
Till skillnad från det sista om påven, är filmens inspirationskälla inte fake news fabulerade av mig. Den ökända hänsynslösa mördaren Carlos Eduardo Robledo Puch som Luis Ortegas nya film kretsar kring finns på riktigt, och har nu suttit bakom lås och bom i mer än 45 år. Långt innan rättvisan och staten ingriper möter vi en 17-årig Carlito som är hur söt som helst (Lorenzo Ferro, skamligt ung, imponerar). Medan hans Netflix-motsvarighet, tonåringspsykot James från serien The End of the Fucking World, åtminstone verkar lite kufisk och sur på livet redan från början är Carlos rätt sorglös och bryr sig mest om att få till snygga rökringar. Han känner sig en aning uttråkad och understimulerad, bosatt i en Buenos Aires-förort med sina helt vanliga föräldrar som liksom han själv lever inneslutna i en snäv 70-talsmentalitet. När han tar sig friheten att bjuda in sig till den lite äldre skolkamraten Ramóns (Chino Darín) liv börjar allt så småningom att spåra ur i ömsom brutala, ömsom poetiska, men rakt igenom befriande oförutsägbara riktningar.
El Angel charmar (och irriterar säkert somliga) med sitt minst sagt barocka filmspråk, sin känsla för detaljer, sitt Bind mig! Älska mig!-inspirerade färgkaskadfoto, och den oemotståndliga, otroligt vältajmade musiken. Filmen är liksom genomsyrad av Carlitos okonventionella personlighet och gränsöverskridande, avslappnade livsstil, där allt får ta tid, och där en kula i pannan paradoxalt nog känns mycket skönare än att låta sig bli serverad ytterligare en moralkaka.
