Efterskörd

Trots att hon passerat 70-strecket med råge så finns det inget stelt eller stillastående i Agnès Vardas filmspråk. Hennes dokumentär [I]Efterskörd[/I] är lika enkel och rak som vital och lustfylld. [I]Efterskörd[/I] handlar om glanörer, personer som tar till vara det som andra lämnat efter sig. Det kan vara de som plockar fallfrukt. Eller de som samlar grönsaker som mognat efter att skörden är avklarad. Det kan vara människorna som plockar till sig så mycket potatis de kan bära ur de berg som dumpas som avfall eftersom de inte uppfyller handelns specifika krav på omfång och utseende. Men det kan också vara den hemlöse som plockar mat ur soporna, eller gourmetkocken som letar efter de övermogna bär som han ska använda till sina lyxmiddagar. Filmen är klippt som en enda lång upptäcksfärd med bilresor till olika platser och spontana möten där Varda ger sig ut för att undersöka och fråga. Men det ges också plats för helt ocensurerade avstickare, som till exempel en mögelfläck i ett tak som Varda tycker ser ut som abstrakt konst. Eller en stunds stillsamt tänkande kring döden samtidigt som hon fotograferar sina åldrade händer. Den fria formen ger en skön illusion av att filmen nästan har skapat sig själv. Samtidigt är Varda väldigt tydlig i sina teman. På ett plan är filmen en reflektion kring överflödssamhället, där bilder på de gamla målningarna på kvinnor som plockade överblivna ax på marken varvas med bilder på dagens fattiga som hittar fullt tjänlig mat i stormarknadernas sopcontainrar. Men filmen är också en kärleksförklaring till bilden, till de små detaljer som vi inte lägger märke till, de små ögonblick som vi inte tillåter oss att uppleva i den allmänna hetsen och stressen. Tyvärr upprepas dessa teman någon gång för mycket, och filmen blir på sina ställen nästan lite tjatig i all sin tydlighet. Stunder som nätt och jämnt räddas av charmiga publikfriande trick som när Varda placerar en jurist på en åker för att förklara lagen om glanörer, eller när hon själv rappar i en låt om överflödssamhället.