Efter livet

Det känns lite orättvist. På den senare tiden har det, med viss överdrift, sköljt in ett otal mycket bra japanska filmer (Kitano öppnade slussarna) - men vad har Sverige i gengäld erbjudit den uppgående solens land? Ace of Base och Europes återförening. Vi befinner oss i ett nedslitet kontorslandskap där ett tjugotal människor blir intervjuade av en vänlig men lite kontorstrött personal. Det är något slags inskrivning på gång, vi får ta del av ett samtal mellan en manlig anställd och en gammal dam. Mannen säger: "Ni vet antagligen varför ni är här, men jag måste ändå ge er ett officiellt besked: Ni är död." Det handlar alltså om en gränsstation, ett tillstånd av limbo där de nyligen avlidna har tre dagar på sig att välja ett enda minne från livet, ett gott minne, som de sedan ska återuppleva för resten av evigheten. Trots temat är det inte en film tyngd av religiösa attribut och dogmer (betänk detta goda tema misstolkat i Hollywood). Kore-eda, som debuterade med likaledes sökande och stilla Illusioner har inga som helst intentioner att sätta sig till doms över vare sig filmfigurernas eller publikens tankar eller gärningar. I denna mycket jordnära, humana och fromma variant av skärselden är termer som bikt, syndastraff och lidande nämligen inte längre giltiga. I stället är grundtesen kontemplation - här ges en sista möjlighet till den eftertanke som det hektiska jordelivet inte alltid ger. Men det är inte bara de som är i transit som begrundar sina liv. Alla de kontorsråttor som, av en anledning som här inte ska avslöjas, fördriver sin evighet i den överjordiska byråkratin blir naturligt nog påverkade av alla de passerande människornas öden. Kore-eda styr drivet men varligt sökaren fram och tillbaka mellan de många inblandade, mellan ågren och glädje och inte minst mot våra egna liv. Inte för att skapa en eftertankens kranka blekhet, utan för att dra med oss in i illusionen. Och det fungerar; nästan lite för bra. Fullt upptagen med att söka ett eget minne värt att vila i under resten av evigheten, fanns det stunder då jag nästan flöt bort från den projicerade filmremsan - något som det mycket lugna tempot i och för sig tillåter. Och även om det på sätt och vis låter som ett straff att ständigt tvingas återuppleva samma minne, oavsett hur ljuvligt det i början tedde sig, är det nog att föredra framför det motsatta - som att, exempelvis, i evighet tvingas minnas den gången man första gången såg Släng dig i brunnen. (Premiär 25 december)