Dur och moll

Woody Allens svaghet för 30-talet, för jazzmusiken och för gangstervärlden har inte gått att ta miste på. Musiken löper genom de flesta filmer han gjort - vilket för övrigt också gäller typsnitt och utseende på förtexter! Och många medarbetare. Woody Allen är helt enkelt en man som tilltalas av rutiner och bestämda vanor. Dur och moll sorteras lämpligen in i Woody Allen-arkivet någonstans mellan [I]Broadway Danny Rose[/I] och [I]Kulregn över Broadway[/I]. Liksom filmen om den altruistiske managern Danny Rose är den här uppbyggd med vittnen som berättar. Men medan det i [I]Broadway Danny Rose[/I] är gamla kollegor vid ett barbord på Elaine's så är Dur och moll en fejkad biografi över den begåvade jazzmusikern Emmet Ray. Följaktligen är heller inte de talking heads som "minns", varav Woody Allen är ett, att betrakta som exakta sanningsvittnen. Det är helt enkelt regissörens val av filmisk konstruktion. Sean Penn spelar denne gitarrvirtuos som vid sidan av musicerandet även gör sig en hacka som hallick. Han har en osviklig talang för att trassla till det med fruntimmer och gangsters. Emmet Ray är inget mindre än en stor skithög - med musikalisk begåvning och gott självförtroende. Det är en ren njutning att se Sean Penn, på sitt bästa De Niro-humör, och Oscarnomineringen kan så här i efterhand konstateras fullt motiverad. Det är en i många stycken komisk historia, men tragiken i botten är hela tiden fullt synlig. Emmet Ray krökar, ljuger och bedrar - när han inte sysslar med sina fritidssysselsättningar att skjuta råttor på soptippen eller att stå och titta på tåg. Gissa om flickvännerna ruttnar. Skådespeleriet bredvid Penn är i vanlig Allen-ordning också fläckfritt - mest imponerar Samantha Morton som döv skönhet med faiblesse för bakverk och Uma Thurman som intellektuell groupie, med en särskild svaghet för low life. Så visst har vi trevligt längs vägen. Men även om det Allenska kastmärket blänker från duken så är det här en bagatell. Vilket möjligen också regissören själv betraktar den som, om man ser till det något plötsliga slutet. Fast vem ska klaga på två timmars begåvad underhållning? Inte jag i alla fall.